Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

SödrⒶ Klubbens broschyr om antifascism.

”Samtidigt som antifascismen i många år har tagit sig en hegemonisk position i den radikala politiken i den autonoma/anarkistiska rörelsen i Sverige, är det mer än uppenbart att den numera saknar en konkret, välformulerad, och aggressiv analys och handlingsarsenal mot den chauvinistiska nationalstaten, parlamentariska demokratin och den kapitalistiska marknaden. Detta bidrar till att grupper som har förlorat sin väg bland parlamentarisk vänsterpolitik och ”autonoma” positioner, riskerar att omvandla antifascism till en militant del av den institutionella vänstern. För oss är det oklart vad som har orsakat vad, vilket som är ägget eller hönan, men denna brist på analys kan leda till frånvaro av aktivism och vice versa.”

***

”Vi oroar oss över att en alltför endimensionell och näst intill tvångsmässig jakt på parastatliga nynazistiska gäng kan innebära att kontakten med den strukturella och systematiska utvecklingen av det moderna statskapitalistiska komplexet förloras. Vi argumenterar för nödvändigheten av att också erkänna och attackera de etablerade institutioner som definierar, stjäl och begränsar våra liv. För att förstå rörelsen måste vi ta itu med den historiska, politiska och ekonomiska kontexten som den uppkom i. Vi kommer även att återskapa sammanhanget och ange de viktigaste beståndsdelarna som har definierat den autonoma/anarkistiska rörelsen i Sverige. För att göra detta kan utgångspunkten inte vara något annat än den svenska socialdemokratin, den så kallade svenska modellen, och dess sammanflätning med uppbyggnaden av den svenska nationella identiteten och kapitalismen.”

***

”Den svenska modellen skapades inte enbart genom konsensuspolitik, nationell homogenitet, krigsneutralitet och social sammanhållning. Den skapades också i en dold, men tydlig, statlig chauvinism. Genom att använda begreppet ”folket” antog socialdemokraterna en metafor som ofta används av konservativa och nationalister för att åberopa traditionella värderingar. Metaforen om ”folket” drar en gräns mellan dem som hör hemma och de som inte hör hemma, och som därmed inte heller ska ha tillgång till den nationella välfärden. Det är först när en har övergett sin kultur och assimilerats som en kan blir en del av folkhemmet.”

***

”Sverige har inte bara varit en aktiv part i Europas rasistiska historia utan även bidragit avsevärt till den västerländska rasismens utveckling och genomfört rasistisk politik mot etniska minoriteter (romer, samer). Rasismen har genomsyrat såväl det politiska systemet, välfärdssystemet som vetenskapen. Än i dag utgör rasismen ett viktigt strukturellt inslag i det svenska samhället och staten. Från arbetet vid Institutet för rasbiologi (1922–1975), till upprättandet av en omfattande DNA-databas och polisregister över Romanifamiljer, för att nämna några få exempel, är den historiska kontinuiteten i den svenska rasismen ett faktum. Den socialdemokratiska välfärdsstaten har varit inkluderande och förenande för vissa, men exkluderande och repressiv för många andra.”

***

”AFA startade sitt viktiga politiska arbete där Stoppa Rasismen misslyckats med att prioritera effektiv militant antifascistisk aktion. Stoppa Rasismen gjorde ett värdefullt arbete i asylfrågor och mot diskriminering, men var oförmögna att massmobilisera mot fascistiska möten, så som den 30 november 1991. En grupp anarkister tog initiativ till en antifascistisk arbetsgrupp som skulle stoppa fascisternas möte. Under många år hade nazisterna använt 30 november för att visa sig på de svenska gatorna, för att misshandla människor, och för att sprida nazistisk propaganda. Men 1991 tog det slut. En bred blandning av antifascister gick ut på gatorna i både Stockholm och Lund, och genom en mångfald av protestmetoder, inklusive militans, stoppades de fascistiska mötena. Detta ledde i september 1993 till lanseringen av ett rikstäckande nätverk med namnet Antifascistisk Aktion. Sedan dess och fram till idag har AFA en imponerande historia av värdefullt antifascistiskt arbete. Under många år kom fascisterna att känna knivseggen från AFA och andra antifas mot strupen.”

***

”Delar av den autonoma och antifascistiska rörelsen, med hegemoniska tendenser, framträder med ett Janusansikte. Medan de leder och genomför imponerande antifa-aktioner, kampanjer och protesthändelser är deras dynamiska, värdefulla kunskap och förmåga att mobilisera i huvudsak riktade endast mot nazistiska grupper. Trots många antifascistiska/autonoma gruppers påstådda antikapitalism och antistatlighet tycks den antifascistiska rörelsen tvångsmässigt fokusera på direkt aktion och enbart mot parastatsfascistiska organisationer, lumpna medlemmar i nazistiska organisationer och ibland mot rasistiska mainstreampolitiker. För oss utgör antifascism en revolutionär metod för att bekämpa all slags förtryckande auktoritet, och inte en begränsad militant anti-nazism (förvisso med spektakulära effekter och resultat) som ibland flirtar med parlamentarism och samorganiserar utomparlamentariska protesthändelser med parlamentariska partier. Vår antifascism ställer inga krav på en mer human stat, uppfattar inte skiftet av parlamentariska block vid makten genom en kostnads-nyttoanalys, tolererar inte anställda inom statliga repressiva myndigheter i våra led, och har inget förtroende för det borgerliga juridiska systemet. Beroende, tolerans, försoning och förhandling med det rådande systemet innebär alltid en risk för assimilering. Denna här typen av interaktion för den svenska modellens hegemoni multiplicerar och cementerar stöttepelarna för det svenska chauvinistiska projektet: socialdemokratin. Detta är monstret som hegemoniserat, kontrollerat och styrt livet i det svenska samhället i årtionden. Och monstrets ansikte är motbjudande. Om du tolererar och vänjer dig vid monstret, kommer du snart att själv likna monstret. Om inte, kommer monstret snart att slå tillbaka mot dig.”

”Vad förväntar vi oss egentligen när vi ber den liberala staten att döma och straffa nazister med samma lagar och juridiska processer som de använder för att försöka döma antifas, anarkister, autonoma och arbetarklassen? För det första erkänner vi motvilligt det statliga monopolet på rättvisa. För det andra, stöder vi oavsiktligt (?) de borgerliga institutionerna. På så sätt tar vi ett ekande avstånd från våra egna principer – på grund av opportunistiska och egennyttiga ”taktiska skäl”. Denna typ av interaktion med statliga institutioner elminerar hela poängen med självorganiserad, militant gräsrots-antifascism. Ingen stat är vår allierad! Rättegången mot nazisterna efter attacken i Malmö innebär ett stort antifascistiskt fiasko. Det sätt som vissa grupper och individer hanterade rättegången på, lugnade ner den antifascistiska rörelsen. Det blev ett avståndstagande från våra egna metoder, och erbjöd nazisterna en politisk seger med den liberala statens eloge. Hittills, så vitt vi vet, skedde inga aktioner efter frikännandet av nazisterna. Det är naivt, ahistoriskt och odialektalt av en autonom och antiauktoritär antifascistisk rörelse att be om smulor av borgerlig rättvisa och att befinna sig i ett dialektiskt förhållande med staten – den svenska staten med sin chauvinistiska och rasistiska historia. Att utvidga den svenska exceptionalismen även till den autonoma/antiauktoritära rörelsen är ett stort politisk misstag som hypnotiserar den rörelse som finns, rentvår den svenska staten från dess fascistiska natur och skapar en antifascism med extremt begränsade perspektiv. För oss räcker det helt enkelt inte med denna typ av antifascism.”

***

”Vi måste motsätta oss social kannibalism såsom den utvecklas i arbetsmiljöer, i det offentliga rummet i den moderna metropolen, i ekonomins konkurrens och i den övervakade miljön på sociala medier. Vi måste motsätta oss statens naiva berättelser om nationell plikt och offrandet för nationens bästa. Vi måste vägra underkasta oss nationell enighet och respekt för nationella gränser. Vi måste kriga mot alla profitörer och mäktiga, oavsett nationalitet; mot rasistiska, främlingsfientliga, heterosexistiska, sexistiska, patriarkala, fundamentalistiska logiker och beteenden. Motstånd mot fascism innebär eskalering av sociala- och klasskamper som bidrar till att förbättra vår levnadsstandard, att utveckla band av klass- och social solidaritet, att radikalisera vår kamp och att längta efter frihet. Som anarkister kämpar vi för ett statslöst och klasslöst samhälle som kommer att inkludera snarare än att utesluta. Mot fascismens/nationalismens homogeniserande verksamhet föreslår vi självorganisering i grupper och nätverk (fackföreningar, lokala grannförsamlingar, kooperativ eller kollektiv, ockupationer och kollektiva boenden).”

— Södr Klubben (via gatorna.info).

***

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Information

Detta inlägg publicerades den 6 juni, 2021 av in * KRÖNIKAN.

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: