***
Nu står hon bland de lydiska kvinnor fram
som när efter en solnedgång
månens rosiga skepnad uppenbarad
lyser framför var stjärna;
dess sken ger från havets yta ett återsken,
likaså från de rika blomsterängar
när det ligger ett täcke av dagg på dem
skönt där rosor har slagit ut
och mjuk körvel och honungsklöver doftar.
Ofta vandrar hon så,
och hon minns sin vän blida Atthis med längtan
så att det tär hennes ömma sinne illa.
***