Sydsvenskan skriver om Syrénstriden 2011. Den har jag i färskt minne. Lund kallades ännu ”Syrénernas Stad” och Lundaborna försvarade dem modigt när de hotades. Naturligtvis vann myndigheterna över allmänna opinionen, det är vad som går för demokrati här i staden. Det skulle bli ”fri siktlinje” och därför rycktes de mäktiga syrenbuskarna upp – just dessa var de tidigast blommande i hela Sverige, planterade 1850 – från sin plats i solen framför Arken och vräktes in i trädskuggan på Lundagård. Naturligtvis dog dom där precis som vi varnat för. Det finns fler syréner i Lund påpekar någon, ja, men detta var det finaste exemplaret av alla och nu finns det inte mer.
Men ”fri siktlinje” blev det. Domkyrkoplan kallas numera för Desolation Row. Och vad ska man kalla det periskopliknande postmoderna utskottet på Besökscentrum som alla Lundabor hatar? Den skräckinjagande Schartaustatyn mitt på torget. Fult och ödsligt – en miljö som en gång var grön och lila. Och doftade gudomligt.
Konsten: Syréner.
Här är några tidiga krönikor jag skrev i syréndebatten när det begav sig:
Så en liten positiv lokalnyhet efter denna melankoliska historia. Reningsverket vid Källby läggs äntligen ner och ersätts med en förstärkt rening i Malmö. Det ser i alla fall ut så och det betyder dels att den nu starkt kontaminerade Höje å kan bli friskt bad- och fiskevatten igen, dels att det fridlysta naturområdet räddas. Hurra! Plantera sedan en liten bokskog på reningsverkets plats – och kanske rent av en syrénbuske – så är lyckan fullkomlig.
***
Citatet: ”…ingenjörer, tekniker och experter vilka kommer att bilda en ny privilegierad vetenskaplig och politisk klass.”— Mikhail Bakunin (1814-1876) i prekognitiv insikt
***