Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Favorit i repris: Guy Debord: Om vild arkitektur.

Det är känt att situationisterna från början åtminstone ville bygga städer som en lämplig miljö för njutningarnas obegränsade tillämpningar. Men detta var naturligtvis inte enkelt och vi tvingades att göra så mycket annat. Och under händelsernas gång fick olika delprojekt uteslutas och en hel del av våra utmärkta resurser kom inte till användning, vilket också är fallet – men så mycket mera sorgligt och absolut – för hundratals miljoner av våra samtida.

På en kulle med utsikt över den liguriska kusten har Asger Jorn lätt modifierat några gamla hus och bygger nu en trädgård för att binda samman dem. Kan man tänka sig en mer fredlig kommentar? Man säger oss att vi blivit berömda. Men vår tid, som ännu inte upptäckt alla sina kapaciteter, har långt ifrån uppmärksammat oss alla. Asger Jorn har gjort så mycket, både här och där, att många människor inte vet att han framförallt var Situationist, den ständige kättaren i en rörelse som accepterar varje ortodoxi. Ingen bidrog så mycket som han till början på detta äventyr; han hittade människor runt hela Europa, han kläckte så många idéer, och även i den muntraste fattigdom kunde han hitta sätt att betala brådskande utgifter som vi hade ackumulerat hos tryckeriet. De femton år som gått sedan mötet i Cosio d’Arroscia har verkligen börjat förändra världen, men inte våra intentioner.

Jorn är en av dessa människor som inte förändras av framgång utan snarare ständigt förändrar framgångens spelregler. Han är motsatsen till dem som en gång byggde sin karriär på att upprepa ett enda uttjänt artistiskt nummer; han är också motsatsen till de som mer nyligen velat grunda hela sin föreställningsförmåga på en revolutionär grimas som både är total och totalt innehållslös. Asger Jorn tvekade däremot inte att intervenera ens på de blygsammaste områden som var honom tillgängliga. På ett sätt var han den förste att genomföra en samtida kritik av den mer nutida repressiva arkitekturen, en form som intill denna dag är likt oljestänk på ”den egoistiska beräkningens frusna vatten”, och vars belackare och supporters därmed kan bedömas överallt och från fall till fall.

Och i sitt italienska bostadskomplex lånar Jorn ännu en gång sin hand och besvarar också den konkreta frågan om hur vi förfogar över rummet och visar oss att var och en kan börja rekonstruera världen omkring sig som verkligen behöver det. De målade och skulpterade avdelningarna, den alltid lika oregelbundna trappan mellan de olika markplanen, träden, de tillfogade elementen, en cistern, vinrankor, de alltid lika välkomna ruinerna, allt sammanrört i en perfekt oordning, utgör en av de mest komplicerade och utan tvivel också ett av de bäst förenade landskap man kan upptäcka på en fraktion av ett hektar. Allt finner här sin plats utan svårigheter.

För en som inte glömt de konfliktfyllda och passionerade relationerna men nödgats förhålla sig på avstånd till både situationister och arkitektur måste detta framstå som en sorts inverterat Pompeji; konturen av en stad som inte blev uppförd. På samma sätt ger Umberto Gambettas medverkan på alla plan verket åtminstone en minimal karaktär av kollektiv lek (vars kapacitet att överbrygga separationen mellan kultur och vardagsliv Jorn kunde påvisa).

”Brevbäraren Cheval”, mera en konstnär, konstruerade en monumental arkitektur på egen hand; kungen av Bavaria hade större resurser. Bland andra saker och i förbigående skisserade Jorn ett sorts samhälle begränsat till en sådan liten jordegendoms yta, en skapelse som vittnar om vad man kan börja göra ”med litet tid, tur, hälsa, pengar, tanke och också gott humör”, som Ivan Chetcheglov, en annan av den Situationistiska rörelsens grundare, formulerade det.

Gott humör saknades i varje fall inte i de situationistiska skandalerna ens i de våldsamma utbrottens, de otroliga anspråkens och de ohejdbara strategiernas centrum. De som älskar att grubbla över vad historien hade kunnat vara – likt: ”det hade varit bättre för mänskligheten om dessa personer inte funnits till” – kan fundera ett tag på följande underhållande lilla problem: kunde man inte ha gjort situationisterna kring 1960 nöjda med några upplysta rekuperativa reformer, det vill säga, genom att låta dom konstruera två eller tre städer i stället för att driva dom till det yttersta och släppa lös den värsta subversion som existerat i denna värld? Men andra skulle säkert invända att konsekvenserna hade blivit de samma och att man genom att avstå en smula åt situationisterna – som inte ens då hade för avsikt att nöja sig med litet – bara hade höjt deras anspråk och ökat deras krav och nått samma resultat fast ännu snabbare.

Anm.: Från franska Paul Hammond, till svenska för Atlasakademin Staffan Jacobson 2008.

***

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Information

Detta inlägg publicerades den 28 januari, 2021 av in * KRÖNIKAN.

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: