***
Låt mig andas, länge, länge, doften av
ditt hår, låt mig dränka mitt ansikte däri,
som en törstande man i en källas vatten,
och låt mig skaka ut det med min hand
som en doftande näsduk, för att sprida
dess minnen i luften.
Om du kunde ana, allt det jag ser, allt
vad jag hör, allt som jag känner i ditt
hår. Dess doft bär bort min själ på
långfärd som musiken andra mäns.
Ditt hår rymmer en hel dröm, full av
mast- och segelskogar; det rymmer
mäktiga hav, där passadvindar bär mig till
förtrollade zoner, där rymden är blåare
och djupare än här, där luften doftar av
frukter och blad och av människornas
hud.
I böljorna av ditt hår skymtar jag en
hamn, sorlande av vemodiga sånger,
myllrande av högresta män från alla folkslag
och av alla sorters fartyg, avtecknande
sin fina och invecklade arkitektur mot en
oändlig himmel, där den eviga hettan
ruvar.
I smekningarna av ditt hår återfinner
jag de långa trånsjuka timmarna på en
divan i kajutan till ett vackert fartyg,
vaggat av hamnens omärkliga dyningar,
dåsande mellan blomkrukorna och de
svalkande vattenkrusen.
I rökelsen från ditt hår inandas jag
lukten av tobak blandad med opium och
socker; i mörkret från ditt hår ser jag
den tropiska nattens oändlighet gnistra;
på ditt hårs duniga stränder berusar jag
mig med den blandade doften av tjära,
mysk och kokosolja.
Låt mig bita länge i dina tunga och
svarta flätor. Då jag tuggar på ditt
böjliga, motspänstiga hår, känns det som
om det var minnen jag förtärde.
***
Charles Baudelaire (1821-1867) poet, symbolist.
***