Vad är det för fel på Sydsvenskan?
Favorit i repris. 10 augusti 2010, strax innan jag startade ”Konst och Politik” var jag gästbloggare på den utmärkta sajten Röda Lund (SP), ”hjärtat i en hjärtlös värld”, som också gav mig kamratligt bistånd i den ädla bloggkonsten. Inlägget kom sig av att Sydsvenskan frågade ”Vad är det för fel med Lund?” (läs: den autonoma vänstern). Mitt lilla inlägg står sig faktiskt ganska bra än idag, mycket beroende på att Sydsvenskan inte förändrats – annat då än med betalväggar (som man lovade läsarna att aldrig införa). Och det bisarra faktum att Mats Skogkär fortfarande förmörkar ledarsidan. Så har tidningen också akuta problem – men de skulle aldrig erkänna att det beror på att deras progammatiska nyliberalism är främmande för läsarna.
***
”Vänsterextremism är ett hot” skriver Sydsvenskans ledarsida 8/8. Ännu en gång. Det finns både psykologiska och politiska orsaker till Sydsvenskans maniska upptagenhet med det man kallar för vänsterextremism. Rent journalistiskt är den radikala vänsterns idéer betydligt färgstarkare än den egna fullständigt urtråkiga diskursen. Säg ”liberalism” och klockorna stannar. Politiskt letar man förtvivlat efter argument för liberalismen som skulle kunna gå hem i den yngre generationen. Man hittar ingenting. Uppdraget att de som har det bra ska få det bättre förmår inte engagera någon. I denna sin vanmakt förlitar man sig då på pejorativ som ”våldsverkare”.
Och visst finns det våldsverkare i Sverige. Hustrumisshandlare, nazister, misshandlande poliser, svenska militärer som dödar afghanska bönder. Det finns våld över hela skalan i Sverige helt utan den radikala vänsterns medverkan, både strukturellt och individuellt. Sydsvenskan tappar fattningen så fort vänstern kommer på tal, och detta slår ofelbart tillbaka. Istället för att fråga ”Vad är det för fel på Lund?” (6/8) frågar sig allt fler: Vad är det för fel på Sydsvenskan?
När det gäller Lund skulle Sydsvenskan kunna lära en hel del av den historiska kontexten. Fast det kommer dom förstås inte att göra, deras nyliberala skygglappar hindrar dom. Lund har en mycket lång och intensiv vänsterradikal tradition. Studentupproret 1718, studentupploppet 1793, återverkningar i Lund av Folkets Vår 1848, strejkupploppet i Lund 1898, Ungsocialisterna i Lund 1903-24, de radikala grupperna DUG, DYG och Clarté, Knut Wiksell, Bengt Lidforss, Hildur Sandberg och Gustav Sjöström, Hungerdemonstrationerna 1917, den lundensiska antinazismen under 1940-talet, Den nya vänstern och majrevolten 1968, Allaktivisterna, Studenter för ett Demokratiskt Samhälle (SDS), Klas Hellborg, Lunds Anarkistgrupp 1969-73, Smålands nation, Progressiv Studentfront, antirasismen och 30.e november 1991, Wapiti, India Däck Bokcafé och Virvelvinden, Smultronstället, Ockupationsfestivalen och Romano Trajo under 2000-talet. Kampen för social rättvisa i ett anständigt samhälle fortsätter.
Och allt detta hänger ihop. Det radikala Lund växer hela tiden. Det är det som Sydsvenskan tycker är ”felet” med Lund. I själva verket är det Sydsvenskans ledarsida som är en del av problemet och det radikala Lund som är en del av lösningen.
Från en av väggarna på den ockuperade romska fritidsgården Romano Trajo, en av alla aktioner i Lund som Sydsvenskan just då retade sig på.
***
