Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Anarkister om situationen i Venezuela.

Anarkister i Karibien och Centralamerika om nyliberal och militaristisk madurisering av chavismen (libcom.org).


Maduro-Chávez


Varifrån och vem vi stöder.

Som anarkister som bor i länder i närheten av Venezuela är vad som händer i det landet inte avlägset eller likgiltigt för oss. Våra beroende ekonomier har under nästan två decennier fått de generösa bränslesubventionerna från PetroCaribe-avtalet med Venezuela. Därför uppvisar nästan alla stater och en stor del av det civila samhällets aktörer i Karibiska regionen nu en komplicerad tystnad när det gäller den nyliberala, auktoritära, repressiva och militaristiska apoteosen som härrör från Nicolás Maduro.

Vi kommer inte att förneka värdet av sådana avtal för våra samhällen, men vi kommer heller inte att blunda för de stora motsättningar som dessa grundar sig på. Den internationella projiceringen av den bolivarianska revolutionen har gynnat känsliga sektorer i våra länder och vi ignorerar inte fördelarna med de tjänster som utvecklats inom ramen för avtal som ALBA-TCP. Men vi är inte bara mottagare av statligt stöd, anhängare av enhet i regionen eller anti-imperialister; vi känner också att vi är anti-auktoritära, anti-kapitalister, anarkister, proletärer och en del av folket. Således vill vi inte vara medbrottslingar i en tystnad som betalas i petroleum.

Vår empati riktas mot det anonyma venezuelanska folket som inte väntade på ”gynnsamma objektiva villkor” och tog inte på allvar den så kallade ”historiens slut” och som genomförde El Caracazo 1989, det första stora folkliga upproret i världen mot fullbordandet av den nyliberala politiken som senare skulle genomföras överallt.

I början av 1990-talet uppträdde den femte republikens rörelse [den politik som stödde Hugo Chavez’ presidentkampanj 1998] på den politiska representationsmarknaden, dess talesmän fick inte beröm och komplimanger för de upproriska och självorganiserade massorna. Men idag, när chavismen har uppnått sin optimala mognad som ett nyliberalt, militaristiskt och repressivt system, är de samma massorna diskrediterade med epiteter som ”terrorist”, ”kriminell” och ”extremist” – anklagelser som försöker dölja den hemliga mutation som gjorts av alla proffs på den revolutionära politiken vid makten.

Vi är med dem som spelar en huvudroll i protesterna i folkliga stadsdelar som El Valle, Coche, 23 de Enero, Baruta och 5 de Julio i Petare, Caracas; med det allmänna upproret som utförs i södra området av arbetarklassen i Valencia. Våra hjärtan är i återhämtningsförsöken i stormarknaderna, i de våldsamma konfrontationerna med polisen i La Isabelica, San Blas, Los Cedros, Los Guayos, Tocuyito, Estado Carabobo, som har replikerats i landsdelarna Táchira, Mérida, Maracaibo , Barquisimeto, Falcón, enligt vittnesbörd av venezuelanska kamrater med vårt perspektiv på kamp.

Vi står emot Bolivarian National Police, Bolivarian National Guard och Bolivarian Service of Military Intelligence, som trots att de lägger till adjektivet ”Bolivarian” till sina namn, förblir ett viktigt stöd för det auktoritära och mordiska tillståndet. Vi står emot de paramilitära som skapades genom Zamora-planen, befordrad av nedbrytningen av 90-talets autentiska folkrörelser av byråkratins och Chavista-militarismens hand. Vi står emot våldet i medierna som tillhör oppositionspolitikerna, som bara försöker agitera polariseringen bland de politiska maskinerna för att framtvinga en enkel ersättning av förtryckare som en påstådd väg ut ur den nuvarande krisen.

Vi står i solidaritet med tusen fångar utan rättsligt skydd som skickas som terrorister till militärdomstolar och överfulla fängelser. Den bolivarianska konstitutionen från 1999 föreskriver att militär rättvisa begränsas till militära brott, men som vi kan se är det bara ord på papper, precis som alla lagregler om vi talar om att upprätthålla dominerande intressen.

Vi står i solidaritet med familjerna till dussintals avlidna, de flesta av dem unga och mer än tusen skadade. Vi står i solidaritet med studentungdomarna och de folkliga stadsdelarna som har utvecklat sina egna självförsvarsgrupper i olika barrios, avenyer och gator. Vi står i solidaritet med de unga människor som i Maracay kunde avläsas ett budskap som ”Varken MUD eller PSUV – vi är de underifrån som kommer mot de ovanstående”, eftersom situationen inte kan lösas med ett regeringsskifte.

Chavismens antiimperialistiska fikonlöv.

Den anti-imperialism som användes av Chavista-mediemaskinen är ett klumpigt fikonblad som gömmer mycket konkreta fakta: Stora aktörer i energ-i och gruvssektorerna (Chevron, Schlumberger, Halliburton och Barrick Gold) fick redan saftiga tillstånd i 40 år I Venezuela, vilket kommer att ge dem en avgörande ledande roll i utformningen av den nya konstitutionen. President Nicolás Maduro gav instruktioner till sina massmedia för att undvika kritik mot det amerikanska presidentvalet av Donald Trump, som han sa var en ”vän” och en ”kamrat”. Genom statsbolaget Citgo gav Maduro en halv miljon dollar för att bygga en bro för dialog med den nya Yankee-administrationen. Den venezuelanska regeringen har prioriterat att betala den stora utlandsskulden till det internationella finanskapitalet och är fortfarande en lojal medlem av det så kallade nationella ekonomiska produktivitetsrådet, vars yttersta uttryck är det intima förhållandet med mediernas oligopol i Cisneros-gruppen, vilket i sin tur utgör en garanti för stöd åt de flesta privata massmedia. Det här är en regering som passar Wall Street-intressen bättre för varje dag men som inte vill sluta betecknas som ”bolivariansk”, ”vänster” och ”anti-imperialistisk”.

Det handlar än en gång om de frustrerande gränserna för revolutioner som anses vara en ”nationell befrielse”, ”socialistisk”, ”deltagande”, ”anti-imperialistisk” etc. baserad på fluktuationerna i de internationella råvarupriserna. Det här är återigen krisen i ”Saudiarabien,” nu med ett bolivarianskt ansikte, som lämnar ett sorgligt spår av hunger, samhällsupplösning, oförmåga att utveckla en autonom försörjning, existentiellt kaos och våld för miljontals människor. Och allt detta främjas av en kombination av en oljerelaterad nationalistisk besatthet (”Venezuela som en makt”), politisk klientelism, messiansk krigsherreideologi och en chauvinistisk kult av starka män som kan utöva magi från toppen av pyramiden och som alltid har hämmat folklig solidaritet, samexistens, broderligt arbete bland dem nedanifrån, fred bland dem nedanifrån, social kamp mot de ovanifrån.

En konstituerande församling kommer inte att vara en lösning på sådana allvarliga och djupa sociala, kulturella och psykiska problem som påverkar våra folk. I den giftiga röken, den skrämmande vapenelden, förstörelsen och människornas våldsamma framfart, kommer de lokala självförsvarsåtgärderna att konfrontera de repressiva krafterna, de tusen skadade, döden och sorgen för deras nära och kära. Något framstår som är mycket mer subtilt och befriande än en ny konstitution i Venezuelas Stat. Något som icke-våldsideologier och pacifism inte vill se: Den praktiska möjligheten till en erfarenhetsbaserad, intellektuell förståelse av vilka som är våra fiender och vilka som är våra allierade i kampen för ett liv fritt från förtryck, vilket tillåter fred bland de nedanifrån och fortsatt social kamp mot de ovanifrån och deras medbrottslingar.

Den som befinner sig vid makten i Venezuela i den omedelbara framtiden, chavistas eller antichavistas, har inget annat val än att underlätta för det ”ekonomiska paketet” som inrättades under Carlos Andrés Pérezs regering 1989 och instruerades av IMF, vilket är den beprövade formeln för att göra det som är nödvändigt för staten: det är den intima sidan av pyramidal korruption, autoritarism, militarism och förtryck över de nedanifrån. Bakom Venezuela följer regeringarna i vår region samma väg med lite olika rytm och dynamik. Om vi ​​nu visade stöd för vilken venezuelansk regering som än är på plats så skulle det vara en handling av förräderi mot våra kamrater och mot oss själva.

Varken PSUV eller MUD, för arbetarklass och folklig organisering!

Kampen fortsätter!

13 juni 2017 – Federación Anarquista de Centro América y El Caribe, kommunikationsutskott/Libcom. Övers. S. Jacobson 2017.

***

 

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: