BLUESMUNSPEL
Det kan ha varit 1965, på Katedralskolan eller möjligen på Lindebergska, i aulan. Hela klassen hatade skolan, i synnerhet kemi och franska. Men det fanns en glädjekälla – för mig var det teckning, för de flesta var det musiktimmen. Vi hade haft turen att få en ung och modig vikarie efter den ordinarie Melander som tvingat oss att sjunga löjliga körlåtar. Den här unge mannen öppnade våra öron och sinnen för den svarta musiken, bluesmusiken. Vi lärde oss om slavarnas historia, gospel och blå toner. Han delade ut noter och verser till ”Empty Bed Blues” på stencilerat papper. Den låten har jag haft i bakhuvudet sen dess – och döm om min förvåning när jag nyligen hittade den på nätet. Här kommer texten.
I woke up this morning with a awful aching head
I woke up this morning with a awful aching head
My new man had left me, just a room and a empty bed
Bought me a coffee grinder that’s the best one I could find
Bought me a coffee grinder that’s the best one I could find
Oh he could grind my coffee, cause he had a brand new grind
He’s a deep sea diver with a stroke that can’t go wrong
He’s a deep sea diver with a stroke that can’t go wrong
He can stay at the bottom and his wind holds out so long
He knows how to thrill me and he thrills me night and day
Oh he knows how to thrill me, he thrills me night and day
He’s got a new way of loving, almost takes my breath away
Lord he’s got that sweet somethin’ and I told my girlfriend Lou
He’s got that sweet somethin’ and I told my girlfriend Lou
From the way she’s raving, she must have gone and tried it too
En annan dejavue-upplevelse var ”Cocain Bill and Morphine Sue”. Jag hittade texten på en lös lapp, instucken i en begagnad bok som var stämplad ”Tillhör S:t Lars sjukhusbibliotek”. Bessie Smith sjunger. Texten kommer här.
Now Cocaine Bill and Morphine Sue
Were walking down Fifth Avenue
Chorus:
So honey have a [sniff] have a [sniff] on me.
Honey have a [sniff] on me.
They came to a drugstore painted green
Outside was a sign said ”No Morphine.”
They came to a drugstore finished in oak
The sign outside said ”No More Coke.”
From Broadway to the state of Maine
They search in vain for more cocaine.
So in the river side by side
They both committed suicide.
Now in the graveyard on the hill
Lies the body of Cocaine Bill
And in that graveyard by his side
Lies the body of his Morphine Bride.
The moral of this story goes
There aint no future in snuffin’ snow.
Ashes to ashes, dust to dust.
If the coke don’t get ya, the morphine must.
Det är äkta, säkert också självupplevt. ”Mind Reader Blues” med Bertha Lee är en annan sådan äkta bluestolva – det t.om. knastrar i ljudbilden som det gör på riktiga stenkakor från stenåldern, bronsåldern, bluesåldern, den gyllene. ”You aint foolin’ nobody but ya’self. Ya aint seen nothin’ yet”. Lyssna. Och lyssna på Huey Lewis solo här.
Mitt intresse för blues hölls levande genom åren. Peps Perssons fantastiska munspelssolon (han är nummer ett eller två i världen) fick mig att själv spela munspel. Det är ett mind blowing instrument. Litet och behändigt, lagom att ta med i fickan när man är ute och liftar och vill underhålla den som kör om det råder språkförbistring. Den fjärde tonen/hålet till vänster är grundtonen. Om det är ett C-munspel så blåser man där, och sen har man skalan c d e f g a h c. (Tonen h i engelsk version är egentligen b.) Nu är det så att varje hål kan blåsas i en ton och sugas i en annan, och den sistnämnda kan man pressa med tungan så att den blir ”blå”, dvs strax under, med en glidande, oscillerande effekt. Man kan modulera tonen med munhålan och med att ”fladdra” med en kupad hand om instrumentet, det finns ett otal effekter. Man kan också stämma om munspelet genom att försiktigt rispa på membranen. Gruppen Canned Heat har ett berömt solo i låten ”On the Road again” där ett sådant modifierat munspel används. Börja med att lära dig spela barnvisan ”Lilla snigel” brukar jag säga – sen tar vi blues som överkurs. Då vet du hur det funkar. Det finns annars munspelsnoter där varje ton har markerats med siffra samt en nedåtriktad pil för ”blås” och en uppåtriktad pil för ”sug”, eller med plus för ”blås” och minus för ”sug”, som på sajten munspel.nu. Där finns munspelsnoter för flera kända och lätta melodier. Enkelt, billigt och roligt! Lätt att lära men svårt att kunna.
Munspelets historia är också intressant.
Ursprunget finns 3000 år tillbaka: Den kinesiske härskaren Nyn-Kwya ska ha fött idén. Instrumentet kallades då ”sheng” som betyder ”sublim röst”. Det moderna munspelet uppfanns 1821 av en schweizisk klockmakare Christian Buschmann. Den första industriella tillverkaren var Matthias Hohner i Tyskland 1857, och deras munspel är ännu de bästa. Dom finns i alla tonarter, för man kan bara spela i en tonart åt gången. Vid tiden för Amerikanska inbördeskriget fanns munspel över hela världen, och USA:s svarta infogade instrumentet i sin bluesmusik. Det kromatiska munspelet är däremot gjort för alla tonarter, det har en spak på sidan som man kan lära sig behärska. Det finns t.om. elektroniska munspel numera, som kombinerat med en s.k. wawa-pedal kan ge nästan vilka effekter som helst. En sublim röst, right. Sonny Boy Williamson, Little Horton, John Mayall och Rice Miller är några kända namn – och så förstås Peps Persson, som gjorde intryck t.om. på de svarta musikanterna när han spelade i Chicago; skivomslaget nedan.
Här kan ni lyssna på Dylans ”Meet me in the morning” som den lät på en musikafton på India Däck Bokcafé, med gitarr, ukulele och undertecknad diskret på munspel i bakgrunden.
Pingback: NY BOK OM PEPS PERSSON. | Konst & Politik