Det kan ha varit 1965, på Katedralskolan eller möjligen på Lindebergska, i aulan. Hela klassen hatade skolan, i synnerhet kemi och franska. Men det fanns en glädjekälla – för mig var det teckning, för de flesta var det musiktimmen. Vi hade haft turen att få en ung och modig vikarie efter den ordinarie Melander som tvingat oss att sjunga löjliga körlåtar. Den här unge mannen öppnade våra öron och sinnen för den svarta musiken, bluesmusiken. Vi lärde oss om slavarnas historia, gospel och blå toner. Han delade ut noter och verser till ”Empty Bed Blues” på stencilerat papper. Den låten har jag haft i bakhuvudet sen dess – och döm om min förvåning när jag nyligen hittade den på nätet. Här kommer texten.
En annan dejavue-upplevelse var ”Cocain Bill and Morphine Sue”. Jag hittade texten på en lös lapp, instucken i en begagnad bok som var stämplad ”Tillhör S:t Lars sjukhusbibliotek”. Bessie Smith sjunger. Texten kommer här.
Det är äkta, säkert också självupplevt. ”Mind Reader Blues” med Bertha Lee är en annan sådan äkta bluestolva – det t.om. knastrar i ljudbilden som det gör på riktiga stenkakor från stenåldern, bronsåldern, bluesåldern, den gyllene. ”You aint foolin’ nobody but ya’self. Ya aint seen nothin’ yet”. Lyssna. Och lyssna på Huey Lewis solo här.
Mitt intresse för blues hölls levande genom åren. Peps Perssons fantastiska munspelssolon (han är nummer ett eller två i världen) fick mig att själv spela munspel. Det är ett mind blowing instrument. Litet och behändigt, lagom att ta med i fickan när man är ute och liftar och vill underhålla den som kör om det råder språkförbistring. Den fjärde tonen/hålet till vänster är grundtonen. Om det är ett C-munspel så blåser man där, och sen har man skalan c d e f g a h c. (Tonen h i engelsk version är egentligen b.) Nu är det så att varje hål kan blåsas i en ton och sugas i en annan, och den sistnämnda kan man pressa med tungan så att den blir ”blå”, dvs strax under, med en glidande, oscillerande effekt. Man kan modulera tonen med munhålan och med att ”fladdra” med en kupad hand om instrumentet, det finns ett otal effekter. Man kan också stämma om munspelet genom att försiktigt rispa på membranen. Gruppen Canned Heat har ett berömt solo i låten ”On the Road again” där ett sådant modifierat munspel används. Börja med att lära dig spela barnvisan ”Lilla snigel” brukar jag säga – sen tar vi blues som överkurs. Då vet du hur det funkar. Det finns annars munspelsnoter där varje ton har markerats med siffra samt en nedåtriktad pil för ”blås” och en uppåtriktad pil för ”sug”, eller med plus för ”blås” och minus för ”sug”, som på sajten munspel.nu. Där finns munspelsnoter för flera kända och lätta melodier. Enkelt, billigt och roligt! Lätt att lära men svårt att kunna.
Munspelets historia är också intressant.
Ursprunget finns 3000 år tillbaka: Den kinesiske härskaren Nyn-Kwya ska ha fött idén. Instrumentet kallades då ”sheng” som betyder ”sublim röst”. Det moderna munspelet uppfanns 1821 av en schweizisk klockmakare Christian Buschmann. Den första industriella tillverkaren var Matthias Hohner i Tyskland 1857, och deras munspel är ännu de bästa. Dom finns i alla tonarter, för man kan bara spela i en tonart åt gången. Vid tiden för Amerikanska inbördeskriget fanns munspel över hela världen, och USA:s svarta infogade instrumentet i sin bluesmusik. Det kromatiska munspelet är däremot gjort för alla tonarter, det har en spak på sidan som man kan lära sig behärska. Det finns t.om. elektroniska munspel numera, som kombinerat med en s.k. wawa-pedal kan ge nästan vilka effekter som helst. En sublim röst, right. Sonny Boy Williamson, Little Horton, John Mayall och Rice Miller är några kända namn – och så förstås Peps Persson, som gjorde intryck t.om. på de svarta musikanterna när han spelade i Chicago; skivomslaget nedan.
Här kan ni lyssna på Dylans ”Meet me in the morning” som den lät på en musikafton på India Däck Bokcafé, med gitarr, ukulele och undertecknad diskret på munspel i bakgrunden.
Pingback: NY BOK OM PEPS PERSSON. | Konst & Politik