Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Frågor och Svar ur ”Anarkismens Återkomst”

Några frågor och förslag till svar ur boken ”Anarkismens Återkomst”, 2006.

anarkismens

VAD ÄR EN ANARKIST?

I klasskampen kan det vara en person som med Proudhons ekonomiska sinne, Makhnos militära begåvning, Louise Michelles mod, Durrutis beslutsamhet, Krapotkins mildhet, Bakunins klarsyn, Debords och Chomskys intellekt, Aguélis skaparkraft och Emma Goldmans innerlighet– eller med åtminstone någon av dessa egenskaper – försöker att sträva efter ett socialistiskt samhälle utan stat, utan kapitalism, utan förtryck, utan rasism, utan sexism, utan våld och utan hierarki; ett samhälle med ekonomisk och social rättvisa, individuell frihet och ultrademokrati. Det är ungefär så man skulle kunna gestalta hur den helt vanliga människan på sikt skulle kunna komma att konstituera sig under den frihetliga socialismen: naturligtvis inte felfri (de karibiska piraterna hade också sina olater!) men med den unika möjligheten att äntligen kunna bli en hel människa i ett civiliserat samhälle. Om anarkismen på 1800-talet var starkast i vissa syd- och östeuropeiska länder så finns den idag i hela Europa, på båda de amerikanska kontinenterna (i synnerhet i Mexico och Canada), i Asien, Afrika och i Australien, Oceanien och Nya Zeeland. Det finns anarkister precis överallt och vi blir hela tiden fler.

VAD ÄR EN REVOLUTION?

Ordet revolution kommer av latinets revolvere som betyder ett helt varv runt. Som i ordet ”revolver” betecknar det en helomvändning. Trots att mycket litet forskning gjorts om de sociala revolutionerna, om varför och hur de uppkommer, (det vore väl omöjligt att få stipendier till något så nyttigt ändamål) kan vi genast konstatera två huvuddrag hos fenomenet. Det uppkommer (till synes) plötsligt och det har ett snabbt och genomgripande förlopp. Därefter kan det revolutionära tillståndet antingen permanentas, normaliseras eller försvinna till förmån för en kontrarevolution. Om vi betraktar de sociala eruptioner under de senaste 400 åren som gällt politiskt styrelseskick och/eller ekonomiskt system, så har 56 större sådana revolutioner hittills inträffat och 46 av dem under 1900-talet: 5 av dessa är liberala, 33 socialistiska och 8 anarkistiska. Enligt Marx genomgår det kapitalistiska samhället i sin historiska utveckling först en borgerlig revolution (som i Frankrike 1793) och sedan en proletär revolution (något som Lenin fuskade med i Ryssland 1917). Först därefter (obestämt eller oändligt långt därefter, menar marxist-pessimisterna) kan ett klasslöst tillstånd uppnås. I vår tid har kapitalismens ackumulationsprocess, enligt Debord, ersatts av en allt mer integrerad produktion av sig självt som skådespel. För att omvälva en så välregisserad alienations-ekonomi krävs koherenta insikter och nya subversiva tekniker som kan samverka i klasskampen.
Vanligt i historien är med en schackterm en sorts rockad: den härskande klassen byter plats med den behärskade. Detta är vad som (i teorin) kännetecknar proletariatets diktatur: arbetarklassen härskar över kapitalistklassen. Det är också vad som (i teorin) kännetecknar matriarkatets diktatur: kvinnorna härskar över männen. Men därmed har inte den kvalitativa relationen över- och underordnad, herre och slav, i sig förändrats. Samhället är fortfarande orättvist, men nu tvärtom. Detta innebär visserligen en nog så välkommen omväxling, men det duger inte i det längre perspektivet eftersom ojämlikheten i sig är en tickande bomb som när som helst kan slå tillbaka och producera både gamla och nya sorters förtryck och diktaturer.

Vad som i stället kännetecknar en verklig revolution, menar anarkisterna, är den totala emancipationen. Herrar utan slavar. För att alla ska bli jämlika krävs också att alla ojämlika relationer, inte bara vissa, upphävs i revolutionens ögonblick – eller åtminstone i revolutionens process. Denna uppgift kan visserligen förefalla övermäktig, jag vet, jag vet, men den är definitivt mer genomförbar i revolutionstider än vid något annat tillfälle, och vi kan tjuvstarta redan nu. Att skjuta emancipationen mot en defaitistiskt dimmig framtids horisontlinje vore oklokt, för då lär den sannolikt inte bli av. Bara i full frihet utvecklar revolutionen hela sin potential. Revolutionsromantik, jajamän, och samtidigt den mest realistiska hållningen eftersom alternativet är en evighet av utplundring och zombifiering.

En revolution innebär en spontan och massiv folklig eruption som i ett slag totalt förändrar hela den politiska och sociala situationen. Statsmakten och kapitalismen upphävs och i dess ställe träder en frihetligt socialistisk självförvaltning av ekonomin baserad på federerade, lokala råd. Vi vill inte ha en borgerlig revolution, vi vill inte ha en politisk revolution, vi vill ha en social revolution. Den ska utgå från den ekonomiska basen, strejkkommittéerna och arbetarråden och förankra makten i de minsta enheterna hos alla producenter, där och ingen annan stans. Basta! En revolt är ett mindre eller ofullgånget revolutionsförsök, ett uppror eller upplopp med temporärt inflytande. En statskupp är ytterligare fjärmad från revolutionens innebörd, en palatsrevolution eller leninistisk coup d’etat där bara det yttersta ledarskiktet byts ut. En valseger behöver inte innebära någon samhällsförändring överhuvudtaget och gör det vanligen inte heller, och en evolution är närapå revolutionens motsats: en mycket långsam utveckling. Kanske är den till sitt innehåll organisk och kanske också i vissa reformers riktning, det vet vi inte, utan ordet anger mest utvecklingstakten i sig. Vad som verkar krävas för att inleda en social revolution värd namnet är till exempel en revolutionär, gärna fredlig men förkrossande massiv generalstrejk. Det kan också börja med en enstaka skandal vars kritik genom t.ex. massmöten växer tills situationen omfattar hela samhället. I en situation som teoretiskt liknar den på Iberiska halvön i mitten av 1930-talet eller i Frankrike 1968, men inte den i Sverige 1909. Och med en viktig skillnad: att världssamfundet inte militärt motarbetar eller på annat sätt ökar risken för våld, och att man rentav kan tänka sig att stödja revolten om den hotas utifrån. För att detta skall vara ett realistiskt scenario krävs dels en intensiv frihetlig diplomati, upplysningsverksamhet, förberedelse, självorganisering och aktivitet, dels att folkflertalet verkligen kan se revolutionen som en positiv förändring och en tillgång, både på kort och på längre sikt. Den kritiska massan ligger kanske på 3/4 av befolkningen, men ingen vet säkert, allra minst sociologer som Martin Oppenheimer. I ett kan han emellertid ha rätt: om en revolutionär generalstrejk övergår i ett folkuppror som en aktiv eller neutral majoritet av befolkningen stöder, i ockupation av nyckelfabriker inom den tunga industrin, i övertagande av kommunikations- och distributionsapparaten, och om man dessutom lyckas hålla militären under kontroll – då kommer revolutionen att få fotfäste. Alternativet är att revolutionen snabbt utvidgar sig över hela planeten, något vi såg ansatsen till 1968. Ingenting säger att denna ideala situation är otänkbar. Situationisterna har ju också visat på vissa metoder att stimulera den. Upproriska samhörighetsgrupper är också ett steg i rätt riktning. Däremot kan detta läge vara svårt att föreställa sig i nuet. Men återigen: bilden kan förändras mycket plötsligt och har så gjort flera gånger under historiens lopp. I Ungern 1956 uppstod arbetarråden spontant och samtidigt, oberoende av varandra och på mycket kort tid!

Hela Östeuropas byråkratiska statskapitalism föll samman mellan 1989-1991, men strax dessförinnan kunde ingen ens föreställa sig den möjligheten. Erfarenheten säger oss att den tändande gnistan och utlösande orsaken kan vara en ren tillfällighet. Som Che Guevara uttryckte det: ”Frigörelsekampen mot en utländsk förtryckare; fattigdom på grund av yttre händelser som t ex krig, vars följder de privilegierade klasserna skyfflar över på de utsugna; befrielserörelser som vill störta nykoloniala regimer – det är de vanliga faktorerna som utlöser denna typ av explosion. Ett medvetet handlande sköter resten.”
Här kan vi också passa på att nämna marxisten Regis Debrays ”foco”-teori. Han menar att den beväpnade, inträngande guerillagruppen kan fungera som en brännpunkt (foco) för folkets kamp och på så sätt skapa en revolutionär situation (först på landsbygden, sen i städerna). Den Cubanska revolutionen 1959 är ett bland flera exempel, men teorin verkar inte tillämpbar i alla länder och heller inte oproblematisk ur maktstruktursynpunkt. Revolutionen är givetvis inte en rent militär angelägenhet lika litet som den är något politiskt partis exklusiva uppgift. Eller så kan revolutionens orsak vara helt igenom förutsägbar – som den akuta brödbristen verkar ha varit i flera revolutioner, som i de borgerliga, de som startades för att störta adeln, men också i vissa av arbetarupproren på 1800- och 1900-talet. När brödet tog slut i Paris kommenterade Marie Antoinette (sägs det)  på sitt kungligt dumdryga sätt: Dom kan väl äta kakor istället! Och väckte så folkets raseri att hon med detta yttrande kan sägas ha satt i gång revolutionen.

Därpå följer ett snabbt och accelererande händelseförlopp som till exempel kulminerar i det fysiska övertagandet av maktens symboler och med att denna makt ersätts av nya organisationsformer på bred nivå. En katharsis på social nivå; ny himmel och ny jord som testamentet säger. Det nya tillståndet måste nu snabbt konsolideras och försvaras mot kontrarevolution tills faran är över. Men med normaliseringen – om denna är nödvändig vet man inte – följer också risken för avmattning; en ny social dynamik och nya sociala incitament måste ersätta kapitalismens konstlade marknadslagar, i synnerhet om man tänker pröva någon form av planekonomi. Cockshott & Cottrell (1993) har tagit fram ett avancerat datorprogram med logaritmer för en balanserad planekonomi. Särskilt intressant är ”kontrollrumsekonomin” som användes i Chile 1972-73, där hela ekonomins flöden framställdes grafiskt i realtid. Ett sådant ”kontrollrum” för varje arbetarråd och alla justeringar kan göras direkt både lokalt och på den övergripande nivån; inga över- eller underskott eller andra störningar kan hinna uppstå. Förhoppningsvis kan revolutionen efterhand övergå i ett annat tillstånd, en ständigt pågående pånyttfödelse; en verklig vardagslivets revolution. Rådskommunisten Anton Pannekoek säger så här: ”Revolutioner kan naturligtvis inte åstadkommas med blotta viljan, de uppstår spontant i kristider när situationen blivit outhärdlig. De uppstår bara om denna känsla av det outhärdliga finns hos massan, och om det samtidigt finns en allmänt accepterad medvetenhet om vad som måste göras. Det är på denna nivå som propaganda och diskussion får sin betydelse. Och dessa handlingar kan inte garantera en bestående framgång med mindre än att stora delar av arbetarklassen klart förstår innebörden i målen för sin kamp. Därav nödvändigheten i att föra diskussionen om arbetarråden.”
Möjligheterna för en lyckad revolutionär utveckling verkar öka proportionellt med den kunskap som finns om organiserade alternativa samhällsformer innan kapitalismens och statens slutgiltiga sammanbrott. Detta sammanbrott förefaller i vår tid för varje dag komma allt närmare, trots USA:s förhoppningar om det Amerikanska Imperiets tusenårsrike. Varje lågkonjunktur är djupare än den förra, varje börskrasch svårare, varje social skillnad större än förut. Endast en tillfällig stabilisering kan uppnås. En invasion av ett valfritt u-land kan avleda uppmärksamheten från kapitalismens motsättningar – men bara för en kort tid. Till sist återstår kanske bara två alternativ: världskrig eller världsrevolution. Ett nytt världskrig, där kapitalismen söker dra med sig hela mänskligheten i sitt fall, med eller utan ABC-stridsmedel, kommer med stor sannolikhet att göra slut på den nuvarande civilisationen som vi känner den, åtminstone för överskådlig tid. Ett lågintensivt världskrig mot ”terrorismen” eller något annat spöke som USA-administrationens paranoida fantasi producerat, med åtföljande behov av att detaljkontrollera och polisövervaka alla människors beteende, är på sikt lika allvarligt. Den sociala revolutionen vore i alla avseende bättre. Som läsaren märker rör det sig här om ganska spatiösa spekulationer. Man skall inte med för mycket detaljer skriva människor på näsan hur de bör agera i framtiden. Det kan bli lika riktigt att ha tålamod som att vara reaktionssnabb. Så mycket kan man dock konstatera som att en frihetligt socialistisk världsrevolution inte måste bli våldsam, även om tidigare revolutioner ofta utspelat sig i närheten av väpnade nationella konflikter och dessutom mötts med ohyggligt statligt våld. Mycket beror på hur fascismen kan hanteras och vilket militärt våld som kan tänkas användas därifrån. Vi kan aldrig bli lika brutala eller till tänderna beväpnade som Staten. Exekutionspatruller och fängelser är inte vår avdelning. Vi måste därför vara desto fler och desto intelligentare. Att fascismen fås att försvinna redan idag är också den säkraste garanten mot ett kommande blodbad och för en fredlig, uthållig och människovänlig utveckling under och efter revolutionen.

Förr eller senare samverkar förberedelserna och omständigheterna med den sociala dynamiken på rätt sätt; den lägliga reva i historiens väv som det gäller att ta fast i flykten och slinka in genom uppstår och Historiens Gudinna kommer oss till mötes med ett leende på läpparna. Sökandet efter Nordvästpassagen i den lineära historien är slut. Och då är det äntligen dags för ”den frihetens backanal där ingen förblir nykter” som Hegel säger!

VAD ÄR DEMOKRATI?

”Det allvarligaste hotet mot demokratin är tanken att den redan skulle vara uppnådd” (Gerald Barry).

Demokrati betyder folkstyre. Det betyder inte marknadsdiktatur med demokratisk ytbeläggning, inte ”fritt val” mellan likadana partier, inte obefintligt direktinflytande på närmiljön eller något annat som kännetecknar det system som idag kallas demokrati men som verkligen inte är det. Demokrati i ren form existerar inte idag, den är alltid i olika grad uppblandad med politisk eller ekonomisk diktatur, också här i den rika delen av världen. I stället för folkstyre har vi fått en bedräglig och uppblåst demokratism och partikratur som förlorat all kontakt med folket, mänskliga rättigheter, basinflytande och rättssäkerhet – och vars egentliga innehåll är politikerkastens och den härskande klassens värdegemenskap över tid, rum och alla gränser. Vem vinner valet? Som vanligt kapitalet. Om val av och röstning på politiska partier verkligen kunde förändra någonting så vore det med all sannolikhet förbjudet. Att minoriteten kapitalisterna och borgarklassen bakom ridån härskar under alla valperioder och präglar hela samhället och alla oss andra med sitt ekonomiska brännjärn är aldrig föremål för några allmänna val. Av någon outgrundlig anledning! Det finns ju så oändligt mycket viktigare frågor att debattera, sänkt moms på dill till exempel. Ökad minskning av höjd lägre sänkning etc. Sådant kan det nuvarande politiska systemet hantera men aldrig de grundläggande frågorna. Politikerna avskyr när väljarna lägger sig i, liksom tjänstemännen hatar kommuninnevånare som vill ta del av och påverka beslut de är direkt berörda av. Det vi har i stället för demokrati är ett skådespelsmässigt valspektakel som i tv, där det gör sig bra, behandlas ungefär som Eurovisionsschlagern eller andra ultralätta underhållningsprogram. Folkstyre? Icke, sa Nicke. Apatiska löneslavar. Yttrandefriheten, församlingsfriheten och pressfriheten är aldrig oinskränkt i ett kapitalistiskt samhälle; det bästa man kan säga om den är att den är villkorlig och i praktiken begränsad av den klass som sitter vid makten . Borgerlig parlamentarism och alienerad, indirekt och formell demokrati är det bästa kapitalismen kan prestera, och ser den sin makt det minsta hotad kommer den snabbt att avskaffa även dessa urholkade ”rättigheter” och införa fascistisk militärdiktatur. Det säger sig självt att även en borgerlig demokrati är att föredra framför en militärdiktatur helt utan rättigheter, men en sådan jämförelse vittnar också om vilka erbarmligt låga anspråk vi tvingats till . Det duger inte heller att hänvisa till att det är värre på andra håll än här hemma, eller att en socialdemokratisk regering är litet mindre dåligt än en borgerlig regering. I stället för att applådera endera pest-alternativet eller kolera-alternativet borde vi diskutera vilken makt vi vanliga människor borde ha och behålla över våra egna liv, det vill säga demokratins reella innehåll.

”Demokrati är det samhällssystem i vilket du säger vad du vill och gör som du blir tillsagd” (Gerald Barry).

Det förefaller som om reell demokrati kräver en revolution där staten och kapitalet störtar samman och där alla jordens folk i arbetarrådens internationellt federerade makt utesluter varje annan, avskild makt. Det fanns en tid då även borgerligheten var revolutionär. Då hade den en annan syn på detta med demokrati och revolution. I Franska akademins ordbok av 1797 heter det sålunda att ”en demokrat bekänner sig till revolutionens sak.” Det är en definition som håller måttet än idag. Om den borgerliga ”demokratin” säger Noam Chomsky i en intervju med Kevin Doyle 1995:
”Den kritik av ’demokratin’ som framförts av anarkister har ofta varit kritik av den parlamentariska demokratin, så som den vuxit fram inom samhällen med djupt repressiva tendenser. Ta till exempel USA, som har varit lika fritt som något annat land, ända sedan bildandet. Amerikansk demokrati grundades på den princip som framhölls av James Madison 1787, nämligen att regeringens främsta funktion är att skydda den välmående minoriteten från majoriteten. Således varnade han för att om allmänheten i England, som var den enda halvdemokratiska förebilden vid den tiden, tilläts medbestämmande i offentliga angelägenheter, då skulle samma allmänhet genomföra jordbruksreformer eller andra skändligheter, och att det amerikanska systemet måste utformas med noggrannhet för att undvika sådana brott mot äganderätten, vilken måste försvaras (eller snarare, måste vara förhärskande). Parlamentarisk demokrati inom detta ramverk förtjänar verkligen skarp kritik av de verkligt frihetliga, och då har vi ändå utelämnat många andra drag som är mindre subtila – slaveri, för att nämna ett, eller det löneslaveri som under hela 1800-talet (och senare) bittert fördömdes av arbetare som aldrig hört talas om vare sig anarkism eller kommunism”.

För att vara alldeles tydlig: anarkisterna är inte mot demokratin, dom vill ha mer demokrati. Mycket mer! Under kapitalismen fattas de avgörande besluten i stängda styrelserum dit de demokratiska krafterna inte har tillträde. Kapitalismen omöjliggör demokratin och därför blir demokratins första uppgift att omöjliggöra kapitalismen. För att rehabilitera demokratibegreppet måste vi återinföra det direkta folkstyret; först då kan ordet ”demokrati” rentvås från det hyckleri som det numera förknippas med. Direktdemokrati är den enda demokrati som anarkisterna anser vara värd namnet. Det betyder att besluten fattas i de minsta enheterna och att makten därför stannar kvar där: i kvarterskommittén, fabriksrådet eller liknande. Stormötet fattar beslut efter diskussion och vid behov röstning där en person har en röst. Uppstår frågor som inte kan lösas direkt utses en tillfällig arbetsgrupp som får komma tillbaka med förslag till lösning. Man kan sedan utse när som helst avsättbara delegater till den regionala federationen, som i sin tur utser sådana för det nationella federationsrådet. Delegaterna har ingen egen beslutsrätt utan handlar på rådets bundna mandat enligt dess anvisningar. De stannar kvar i sina jobb; givetvis skall ingen ha som yrke att representera andra –- hör bara hur absurt det låter! Slut på alla öppna mandat som låter politiker lura oss och fatta beslut mot vår vilja fyra år i taget. Alla funktioner roteras, är tidsbegränsade och innebär inga privilegier. Delegaterna fungerar också som kurirer och diplomater. Ingen politisk alienation, ingen byråkrati, ingen hierarki och inget maktmissbruk är möjligt om alla deltar i detta system på lika villkor. I grova drag är detta en struktur som kan utvidgas horisontellt över en hur stor yta som helst och som är beslutsför i alla sammanhang av det sociala och ekonomiska livets alla aspekter. När den realiserar ett aktivt deltagande av hela befolkningen i besluten är anarkismens samhällssystem det mest sofistikerade av alla styresskick. Och DÅ snackar vi demokrati!

Daniel Guerin får avsluta detta stycke med en reflektion över den anarkistiskt demokratiska samhällsmodellens allmänna giltighet i vår tid. ”Den konstruktiva anarkismen, den som funnit sitt fullödigaste uttryck i Bakunins skrifter, vilar på organisation, på självdisciplin, på integration, på en inte påtvingad utan frivillig federalistisk centralisering. Den finner sitt stöd i den moderna storindustrin, i den moderna tekniken, i det moderna proletariatet, hos en internationalism av världsdimension. I det avseendet är den med sin tid, tillhör den vårt århundrade. Det är inte anarkismen utan snarare statskommunismen som inte längre motsvarar vår samtida världs behov”. Och efter statskommunismens fall 1989 finns, frestas man tillägga, i praktiken bara ett alternativ till den globala kapitalismen och den med denna införlivade socialdemokratin: Den Frihetliga Socialismen®.

VAD ÄR DIREKT AKTION ?

Direkt aktion betyder handling utan ombud. Det vill säga att de som är direkt berörda av en fråga agerar själva utan att gå omvägen via en överordnad eller en representant. Direkt aktion utvecklades som metod av den syndikalistiska arbetarrörelsen i Frankrike under 1800-talet. Det är också en utomparlamentarisk politisk arbetsmetod: man går till direkt handling för att lösa eller synliggöra ett problem. En direkt aktion kan till exempel vara en strejk, en demonstration, en husockupation eller att befria minkar från en pälsfarm. Vissa former av direkt aktion är laglig men andra former av direkt aktion är olaglig. Fler exempel ur vardagen är symbolisk förstörelse av vapen, trädkramande, värnpliktsvägran, att gömma flyktingar och olika former av blockader. Aktioner av detta slag lyckas ofta. En särdeles lyckad aktion var den i Stockholm när hela stadsbefolkningen av alla kategorier bestämde sig för att trotsa Hjalmar Mehr och de andra byråkraterna och rädda de nedsågningshotade Almarna i Kungsträdgården våren 1971. Almarna räddades efter sex dagars ockupation under festliga former och politikerna tvingades att ändra sitt beslut. Aktivisterna i Ojnareskogen på Gotland lyckades under stort jubel förhindra gruvbrytning i ett naturskyddat område. Så skall folkets demokrati fungera.

Innebörden i ”direkt aktion” ligger nära det mer allmänna begreppet ”civil olydnad”. Det var anarkisten Henry David Thoreau som först lanserade detta 1849 i sin bok med samma namn. Hans handling bestod i skattevägran i protest mot slaveriet och kriget mot Mexico, och han insisterade på att få avtjäna sitt straff med de propagandaeffekter detta kunde ge. Både ryske anarkisten Leo Tolstoj, den indiske självständighetsledaren Mahatma Ghandi och den afroamerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther King studerade noga Thoreaus idéer. ”Civil olydnad. Ohörsamhet, lagbrott och uppmanade till lagbrott under åberopande av moraliska principer som står över lagar, regler eller order från militär eller civil myndighet, vilka då betraktas som omoraliska, orättvisa eller tyranniska. Syftet är att öka den allmänna politiska medvetenheten och mobilisera stöd för en förändring. Civil olydnad bör skiljas från civilmotstånd, som riktar sig mot en illegitim överhöghet eller angripare” säger NE. Och The Concise Oxford Dictionary of Politics definierar civil olydnad som ”A political act involving disobeying governmental authority on grounds of moral objection.” ”Civil olydnad” kom att knytas till icke-våld och radikalpacifism (jmf: Johan Galtung, Per Herngren, Plogbillsrörelsen, Greenpeace), medan ordet ”direkt aktion” också har använts om aktioner som innefattat ett begränsat våld, dock främst av materiell natur (jmf: SUF, ALF, Provos, Tupamaros ). ”Handlingens propaganda” slutligen är ett helt annat begrepp som användes av Anarkistkongressen i London 1881 för att mana till attentat eller väpnad kamp mot makthavarna i ett särskilt svårt skede av klasskampen (Jmf: Alexander Berkman), men som också kan innebära en facklig militant aktion. Gemensamt för dem alla är att de ur Statens synpunkt alltid utmanar Maktens krav på lydnad. Men här betraktas istället klassens och individens intressen och samveten som viktigare instanser än Statens juridiska överbyggnad när dessa kommer i konflikt med varandra, och detta kan sägas vara både historiskt och folkrättsligt förankrat. ”Samvetet står över lagen” konstaterade krigsförbrytarprocessen i Nürnberg 1945. ”Revolutionen följer inga lagar, den skapar själv nya sådana” är ett annat citat av intresse. Inte bara Miljöpartiet utan också Riksdagen i sin helhet har accepterat en viss nivå av ”civil olydnad” som en stimulans för samhällsdebatten. Kontroversiellt för Staten och Kapitalet men livsviktigt för den äkta demokratins överlevnad.

VAD ÄR ANARKAFEMINISM?

Vid en närmare granskning visar sig anarkafeminismen, åtminstone som vi numera förstår den, vara den mest avancerade av alla förekommande feminismer. Den förespråkar nämligen inte bara kvinnoförtryckets avskaffande utan samtidigt också avskaffandet av alla andra former av förtryck och hierarkier. Kvinnans frigörelse är startskottet för hela mänsklighetens frigörelse. Anarkafeminismen gör inte det banala misstaget att vilja byta ut patriarkatet och mannens förtryck av kvinnan mot den omvända förtryckssituationen och det ena slaveriet mot det andra. I stället hävdar man hela mänsklighetens emancipation i ett fritt samhälle där kön, ras och klass förlorat sin betydelse. Den feministiska revolutionen – som nödvändigtvis också kommer att svepa undan staten och kapitalet– har redan börjat, och dess framgång beror bland annat på överensstämmelsen mellan form och innehåll. Viktiga delmål kan uppnås redan i nuet, men anarkafeminismen förkastar givetvis allt samröre med politiska partier och statlig byråkrati och organiserar sig istället utomparlamentariskt, i direktdemokratiska och informella nätverk. Med direkt aktion förenar man mål och medel – i pionjärerna Louise Michels, Emma Goldmans och Voltairine de Cleyres anda!

VAD ÄR POLITIK?

Ordet Politik betyder läran om Staten, och politikerna är de som upprätthåller Statens förtryck av medborgarna. Av prästerna har de övertagit rollen att lura oss. I den skenbara demokratins skådespel har yrkespolitikerna blivit en egen kast bredvid kapitalisterna, med gemensamma intressen över alla partigränser gentemot väljarboskapen. Det är dom mot oss. Dom berikar sig och sina vänner, fifflar och bedrar oss med falska löften och medvetna lögner. I dag är ordet ”politiker” ett skällsord, och detta är till hundra procent självförvållat. Politikerföraktets orsak är politikernas förakt för folket. Både ”partier”, ”val” och ”folkomröstningar” i sin nuvarande form saknar reellt demokratiskt innehåll och utgör i själva verket bara en manipulativ rökridå som skall skapa en lugnande illusion av medinflytande. Politikerkasten gör sen som dom vill, det vill säga det som marknaden kräver. I en verklig demokrati finns ingen plats för yrkespolitiker eller andra maktspecialister, där är vi alla generalister och beslutsfattare i första instans. ”När det gäller grundlagen så är den ytterst bara ett kuttersmycke som putsas vid högtidliga tillfällen. Regeringen kommer att använda den som karottunderlägg om det behövs” menar Stig-Björn Ljunggren, (s)-debattör. Något bör tydligen göras, och här följer ett frihetligt förslag till en ny svensk ”konstitution”, lämplig vid en framtida folklig revolution måhända?

”All offentlig makt utövas direkt av folket. Det svenska folkstyret bygger på fri åsiktsbildning och på direktdemokrati utan stat och kapitalism. Det förverkligas genom ett frihetligt socialistiskt samhällsskick och genom fria federerade kommuner. Den offentliga makten utövas uteslutande med folkets direkta inflytande.
Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad:
1. Arbete, mat, bostad, sjukvård, medicin, barn- och äldreomsorg
och skolundervisning utan kostnad och i samhällets regi.
2. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
3. informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden,
4. mötesfrihet: frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
5. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats,
6. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften som inte är kontrarevolutionära, fascistiska eller rasistiska.
7. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.”
Skillnaden i skrivning mot den grundlag vi har nu är liten men ack så betydelsefull. En annan fråga är förstås om vi överhuvudtaget behöver någon konstitution eller något övergångsprogram. Kanske går det lika bra eller bättre utan? Det får utvecklingens gång utvisa.

VAD ÄR VÅLD?

                                                          ”En sann revolutionär låter sig vägledas av den kärlek han känner för sina medmänniskor. Det är omöjligt att föreställa sig en genuin revolutionär som saknar denna egenskap”. (Che Guevara).

Fysiskt våld och strafftänkande är auktoritärt och därmed i princip inte förenligt med anarkismens idéer. ”Det är organiserat våld i toppen som skapar individuellt våld i botten” har Emma Goldman sagt. Fredliga medel är alltid att föredra om det alternativet finns. Anarkismens etik säger att medel och mål måste vara i överensstämmelse med varandra. Den frihetliga socialismen har alltid varit antimilitaristisk. Om militären utbrast en gång Albert Einstein: ”…detta hjordväsendets värsta utskott; sina stora hjärnor har de fått av misstag då de endast använder ryggmärgen”. Om militärt och fascistiskt våld nu inte kan bekämpas med icke-våld och civil olydnad, måste det mötas med direkt revolutionärt motstånd, inte med passivitet och underkastelse. Liksom de flesta andra människor anser många anarkister att självförsvar i nödvärn är ofrånkomligt; frågan är hur detta ska genomföras på ett sätt som är politiskt acceptabelt. Den militära kadaverdisciplinen förkastas då till förmån för en demokratiskt uppbyggd milis. I såväl Durruti-kolonnen som i Makhnovitarmén valde man sina ”officerare”, (dvs delegater) genom det allmänna, beslutande soldatrådet. Guerillakrig med folkets stöd, som i Vietnam, är fortfarande ett överlägset vapen mot en tekniskt mer avancerad fiende. Frågan om våldsanvändning är inte enkel men nödvändig att ta ställning till, inte bara principiellt utan även i konkreta situationer och från fall till fall. Man kan också vara vapenvägrare och pacifist på det rent personliga planet (Godwin, Tolstoj!) – men utan att någonsin moralisera över att fattiga och förtryckta tar till vapen mot överheten.

Errico Malatesta resonerar så här: ”Anarkister är motståndare till våld. Huvudlinjen hos anarkismen är att avlägsna våldet från alla mänskliga relationer. Ett liv grundat på individens frihet, utan polisens inblandning. Av detta skäl är vi kapitalismens fiender, eftersom den behöver polisen för att tvinga arbetarna att låta sig exploateras. Därför är vi också fiender till Staten, som är den tvångsmässiga och våldsamma organisationen av samhället.” En EU-polis (ja, så lyder signaturen!) påstår i en insändare i kvällspressen apropå Göteborgskravallerna att ”polisens uppgift är att bevara demokratin”. Han har missat något fundamentalt här, nämligen att polismakten i sig är ett kalkylerat avsteg från demokratin, i all synnerhet polismakten som den ter sig i EU:s Schengen-organisation.
Det finns verkligen inget tjusigt i att bekämpa icke-statligt motstånd med dödligt statligt våld. När polisen i Göteborg livsfarligt skottskadar ungdomar överöser Staten dem med blommor . När demonstranter ”befinner sig på fel plats vid fel tidpunkt” blir dom klumpvis utpekade som ”terrorister” och summariskt dömda till 2-3 års fängelsestraff. Allt för att dölja och mystifiera det verkliga problemet: att svenska folket mot majoritetens vilja tvingats in i de rikas union EU och att detta orsakat en helt befogad ilska. Som sedan polisen givits i uppgift att batongbehandla. Men hur mycket våld man än använder mot den utomparlamentariska oppositionen kan kraven på global rättvisa ändå aldrig tystas.
Ordet ”våld” missbrukas och devalveras av den borgerliga pressen på ett sätt som tänjer svenska språkets gränser till det orimliga, särskilt när man vill visa sin avsky för aktiva antikapitalister som använder sin yttrande- och demonstrationsfrihet. I efterdyningarna av EU-i-Göteborgs-debatten kallas exempelvis maskering (!) för en våldshandling. Låt oss därför ge några exempel på vad som ovedersägligen är våld i dess ursprungliga betydelse: det öppna, statliga och militära våldet och det inbyggda, strukturella och sociala våldet. Detta våld pågår dygnet runt, år efter år. Det är ofta rent och naket personvåld och inget låtsasvåld mot döda föremål.

Det är våld när USA kan invadera vilket land som helst när som helst, för att utvidga sin marknad eller byta ut folkvalda ledare, utan att någon kan förhindra detta.
Det är våld när Israel ockuperar, dödar och förtrycker Palestinier i årtionden utan att kunna stoppas.
Det är våld när USA upprustar och riskerar mänsklighetens undergång i kärnvapenkrig, eller när CIA:s specialflygplan transporterar fångar till hemliga fängelser i länder som använder tortyr som förhörsmetod.
Det är våld när en stor del av jordens innevånare är undernärda samtidigt som den rika minoriteten lider av övervikt.
Det är våld när fattiga länder av de rika behandlas med strafftullar, obetalbara skulder och vägras asyl- och flyktingrätt.
Det är våld när giriga bolag plundrar både u- och i-ländernas resurser och förstör vår livsmiljö i jakt på lönsamhet.
Det är våld att alltför många varken har arbete, mat, bostad eller rent dricksvatten – till och med i västvärlden!
Det är våld när polisen skjuter demonstranter i Göteborg och dödar dom i Genua.
Det är våld att den globala kapitalismen förödmjukar, plågar och profiterar på oss alla för en skamligt liten lön eller ingen lön alls, och föröder våra vardagsliv med alienation, tomhet och hopplöshet. — Men också med vrede, vilket är det enda hoppfulla i sammanhanget. Om nu denna vrede drabbar McDonalds skyltfönster, en minkfarm, en Shellmack eller en brutal polisaktion – då är detta givetvis ingenting som kan jämföras på samma dag, samma vecka eller samma år som det riktiga, kapitalistiska våldet som ständigt pågår, har utrotat hela folkslag och generationer och förött hela kontinenter.

Att genomföra en total förvandling av samhället på reformistisk väg skulle dels ta hundratals år, dels inte vara förknippat med några garantier för att förändringen verkligen genomfördes och inte försvann på vägen. Hur det gick i Chile när man ville förändra samhället i kraft av en parlamentarisk seger i demokratiska val, det vet vi: fascisterna gjorde militärkupp och avrättade minst 3000 personer inklusive den folkvalde presidenten. Det går alltså inte att rösta bort kapitalismen. Den härskande minoriteten måste avsättas mot sin vilja. Den enda metod som fungerar vid stora samhällsförändringar är revolutionen. Och frågan om våldet aktualiseras oftast först av kontrarevolutionen. Att våldet finns kvar i samhället trots att det är förbjudet i lagen tyder på att det handlar om mer än en enkel attitydfråga, det speglar något djupare, kanske inte i människonaturen men väl i samhällsstrukturen. Kanske det faktum att det finns olösta sociala motsättningar, t.ex. Lagen förhindrar inte att mord begås; ibland bekräftas till och med handlingen genom dödsstraff, ett straff som vi hade kvar i Sverige så sent som på 1920-talet. Högerpartiet protesterade våldsamt när det avskaffades! Dubbelmoral kallas det, liksom när amerikanska abortmotståndare dödar abortläkare eller när kristna präster välsignar arméer. Och i krigstid är det plötsligt olagligt att inte döda! Men om man nu inte kan lita på att lagen alltid (eller någonsin) har rätt, hur ska man då resonera? Typiskt för bra anarkister är att dom är inifrånstyrda. Om man har en hållbar personlig etik och en pålitlig inre kompass så klarar man sig även om lagen är helt fel. Som de nazistiska krigsförbrytarna i Nürnberg-rättegången efter kriget inte gjorde när dom skyllde på lagen och på att dom lydde order. Det dög inte alls! Ett annat resonemang går ut på att våld från den som befinner sig i underläge är etiskt acceptabelt medan våld från den som befinner sig i överläge är etiskt oacceptabelt. Men det är förstås mer civiliserat att slåss med argument, och det är anarkister bra på. Det är det första vi skulle vilja rekommendera; våld uppstår nämligen ofta när argumenten tryter och därför kan det vara bra till att börja med att använda insidan i stället.

Ordet terrorism betecknar egentligen, som terroristhistorikern Björn Kumm påpekar ett statligt skräckvälde, exempelvis en militärmakts terror mot civilbefolkningen i krigstid eller i fredstid. Denna definition stämmer lätt och ledigt in på nazismen, stalinismen och på den sionistiska och amerikanska imperialismen. Fegast möjliga terrorbombning från hög höjd mot en försvarslös civilbefolkning känner vi väl till från Guernica, Bremen, Dresden, Hiroshima, Nagasaki, Vietnam, Afghanistan, Irak…det finns tusentals exempel. Bara Staten har sådana resurser. Däremot stämmer terroriststämpeln inte lika bra på desperata palestinska självmordsbombare som ingen armé har att bekämpa sina ockupanter med. Eller på frustrerade individuella anarkister på 1890-talet som i allmänhet noga undvek att skada oskyldiga. Eller för den delen den demonstrant mot EU-mötet i Göteborg som blev skjuten i ryggen när han kastat en futtig sten (som inte träffade sitt mål) i polisens riktning. När Robespierre giljotinerade sin omgivning under Franska Revolutionens ”skräckvälde” kom ordet i svang, men ingen har hittills kunnat prestera en acceptabel definition konstaterade redan Lennart Geijer 1978 (Geijer m.fl: Politisk terrorism. N&K 1978, s. 12ff) och detta gäller än idag trots allt som sagts och skrivits i ämnet. Det begrepp som t.ex. NE numera använder (Terrorism. NE band 18, s. 189-190), ”våldshandlingar riktade mot det bestående politiska eller ekonomiska systemet i ett land, utan hänsyn till om även oskyldiga drabbas” stämmer till punkt och pricka på Bush-administrationens upprepade anfall på och ockupation av Irak. Man använde våld mot det bestående politiska systemet och detta utan hänsyn till att oskyldiga civila drabbades. Däremot stämmer det inte alls in på Amalthea-aktionen 1908: Inga oskyldiga drabbades, enbart strejkbrytare, och inga som inte var strejkbrytare drabbades. Typiskt nog nämns inte Irakkriget i NE:s artikel, men däremot Amalthea. Det spelar sen ingen roll att man delar upp begreppet i ”statlig, nationell och internationell” aktivitet eftersom man fortfarande inte kan definiera ”terrorism”. Begreppet är därför tömt både på sitt kvalitativa och kvantitativa innehåll, vad som återstår är endast ett värdeladdat och partiskt tyckande och inget annat, vilket gör det begärligt för oseriösa politiker. Om du är en diktator som utmanas av en nationell befrielserörelse, se då till att få den terroriststämplad i FN! Vem som utpekar någon som ”terrorist” ger helt enkelt en bild av vem som har makten och därmed tolkningsföreträdet, särskilt när det ordet används instinktivt och oreflekterat som i kvällspressen och på de av Bonnier Media AB beroende liberala ledarsidorna. De tyska nazisterna som ockuperade Frankrike under andra världskriget kallade följaktligen alla i franska folkets motståndsrörelse för ”terrorister.” Apartheidregimen i Sydafrika betecknade Nelson Mandela och ANC som ”terrorister” i alla år. I historiens backspegel ser det litet annorlunda ut, eller hur? USA är den makt som innehar flest massförstörelsevapen i världen, och som i genomsnitt under hela sin historia genomfört 1,2 invasioner av främmande stater om året. USA:s blockad har dödat miljoner barn i Irak, något som den dåvarande utrikesministern Madeleine Albright ansåg vara ”ett pris värt att betala”. Attacken mot WTC den 11/9 dödade 2.600 civila, USA:s vedergällningsbombningar av Afghanistan dödade lågt räknat minst 3000 civila, i Irak ytterligare minst 3000 civila samt tillfångatagandet av 3000 krigsfångar som i strid mot Genève-konventionen och internationell rätt hålls fängslade utan rättegång på obestämd tid, en del av dem på Guantanamobasen. Och i Abu Ghurayb-fängelset i Bagdad har Saddams torterare avlöst av amerikanska torterare. Också i detta fall är USA den makt som utfört flest terrordåd . Mot Castro har CIA riktat mer än 400 mordförsök; trots detta har inget av dom hittills lyckats. Det finns mer att säga om 11/9; Noam Chomsky har redan sagt det mesta och händelsen har heller ingen anknytning till anarkismen. Däremot kan den användas som förevändning för att förfölja vem som helst och det är just vad som sker. Det vore klokare att utrota fattigdomen än att försöka utrota de fattiga; de kommer naturligtvis att försvara sig med de medel de har till buds, och det kriget kan USA aldrig vinna; under kapitalismen är de fattiga alldeles för många.

Sammanfattningsvis: man skall vara uppmärksam på vilken politisk makt och vilka ekonomiska intressen som bestämmer hur ordet ”terrorist” används och tolkas. Vrångbilden av anarkisten som en skäggig, svartmuskig, vansinnig bombkastare i svart slokhatt är alltigenom en konstruktion som syftar till att i det borgerliga lägret smutskasta anarkismens arbetarstödda idéer. Det var detta ”argument” Hjalmar Branting slängde i ansiktet på Hinke Bergegren, en person som alla visste inte kunde göra en fluga förnär. Den som gått igenom anarkismens historia måste också ställa sig den berättigade frågan: Har inte anarkisterna utsatts för ofantligt mycket mer våld än de själva använt? Jo, förvisso är det så. Merparten av den anarkistiska verksamheten genom historien har varit fredlig, rentav kärleksfull, medan merparten av Statens anslag mot anarkismen varit våldsamma. I direkta konfrontationssituationer har anarkisterna däremot alltid varit mycket resoluta och utan att tveka satt sitt eget liv på spel för friheten. Och märk väl: vi tänker aldrig tillåta att det som gjordes mot oss i Ryssland och i Spanien inträffar en gång till. Definitivt inte.

Men lägg också märke till att i det klasslösa samhälle vi eftersträvar kommer konflikter inte längre att behöva lösas med våld!

VAD ÄR AUKTORITÄRT OCH ANTIAUKTORITÄRT?

Ett auktoritärt system kan vara en militär diktaturstat, en teokrati eller ett totalitärt kapitalistiskt eller stalinistiskt samhälle; urtypen för ett sådant återfinns i George Orwells bok 1984. Makten ligger i ett fåtals händer, besluten fattas i toppen och massorna i botten tvingas lyda med hot, våld, lögner, övervakning och manipulation. Fascismen, kyrkan, polisen och militären är verksamma auktoritära krafter. Uppfostran och undervisning är något helt centralt i sammanhanget. En nödvändig förutsättning för att nazismen så oreflekterat kunde omfattas av i stort sett hela tyska folket var den auktoritära personligheten som i sin tur byggts upp med auktoritär uppfostran sedan barndomen. Blind lydnad, kroppslig bestraffning och sexuellt förtryck skapar en deformerad personlighet som lätt kan styras utifrån. Forskare och pedagoger som Adorno, Horkheimer, A.S. Neill, Paolo Freire, Wilhelm Reich, Francisco Ferrer och Maurice Brinton har uppmärksammat detta (medan de auktoritära socialisterna däremot har missat det helt.) Målet för den auktoritära uppfostran är ”att knäcka viljan före fem års ålder” som det står i äldre litteratur på området. Underdånighet, slavmentalitet och en irrationell rädsla för friheten internaliseras och frodas sedan på personlighetens alla plan även i vuxen ålder, något som passar arbetsgivarna och de styrande perfekt. Underkastelse och självförnekande i stort som i smått, medvetet eller omedvetet, är en förutsättning för att makten och orättvisorna skall bestå i samhället. Så fort en grupp människor ska utföra en uppgift dyker en ”ledare” eller ”representant” upp. Detta är inte alls självklart eller nödvändigt; tvärtom är gruppen vanligen klokare än en av dess enskilda individer. Om en sådan funktion ändå är önskvärd i ett visst ögonblick är det viktigt att den får rotera inom gruppen så ofta som möjligt, att den är när som helst avsättbar och inte avskiljs från sina tidigare uppgifter. Inga särskilda privilegier – men däremot är delegaten värd gruppens uppskattning.
I en numera lika klassisk som beryktad amerikansk undersökning från 1974, utförd av Stanley Milgram , lät man studenter utdela elstötar åt försökspersoner som satt bakom en glasruta. Försökspersonerna var skådespelare som hade en fejkad utrustning och instruerats att imitera effekten av elstötarna, men studenterna visste inte detta utan var övertygade om att situationen var verklig. De blev tillsagda att öka strömstyrkan successivt efter ett visst mönster vilket de också gjorde. Det verkligt otäcka var att ingen av studenterna vägrade att lyda försöksledaren eller vägrade att delta i experimentet trots att det var helt uppenbart att de personligen utsatte försökspersonerna för det värsta tänkbara lidande mitt framför deras ögon. De vågade inte ifrågasätta utan valde att lyda av rädsla för att uttrycka tvivel om försöksledarens auktoritet. Och ”vi lydde bara order” sa också de nazistiska krigsförbrytarna till sina domare efter krigsslutet. Sådan är den auktoritära personligheten, och sådana konsekvenser får den; samvetet sätts ut spel och människoliv blir betydelselösa.
Vad är då alternativet? Jo, anti-auktoritär barnuppfostran (som är en strukturerad metod och inte liktydigt med ”låt-gå” eller ingen uppfostran alls ) som bygger upp en anti-auktoritär personlighet, en pålitlig, självständig och kärleksfull person som drivs av sin egen etik och av hänsyn till andra. Den kan fullt ut komma till sin rätt först i ett frihetligt och rättvist samhälle där var och en är sin egen herre i harmoni med andra, utan vare sig dominans eller underkastelse, utan ledare och ledda; bara fria och autonoma individer i inbördes samarbete, utan hierarkier eller annan ojämlikhet.
Auktoritär bör man alltså undvika att vara. Däremot gärna auktoritativ– vilket faktiskt är något helt annat! Några auktoriteter erkänner vi inte, men däremot har vi gott om hjältar och hjältinnor beroende på det liv för frihetens sak de lyckats leva –- ingen av dom är självutnämnd och den enda position de skulle acceptera är den i våra kamraters hjärtan.
Vad är då ”makten” i sig för något? Den är kanske svår att definiera men desto lättare att känna igen. Finns det makt så finns det också maktlöshet och förtryck i dess omedelbara närhet. ”Där makten finns, finns ingen frihet”, sa Krapotkin; ”Där det finns makt, där finns det motstånd” tillägger Foucault. Och konceptkonstnären Jenny Holzers’ truism lyder: ”Maktmissbruk kommer sällan som en överraskning.” Så sant, så sant. Makt utgår vanligen från materiella resurser, kontroll över produktionsmedlen exempelvis, och sociologen Max Weber vill i sin forskning bryta ner makten i kategorierna ”traditionell, karismatisk och byråkratisk makt”. Fysiskt tvång är den tydligaste formen, men det finns också mer subtila och förrädiska varianter. Feministerna talar exempelvis om ”härskartekniker”, och dessa används inte bara när män förtrycker kvinnor utan också i många andra vardagliga och triviala sammanhang, se bara på barnuppfostran eller vår attityd gentemot funktionshandikappade. Makten kan också ses som en envägskommunikation, som i den helt onödiga och manipulativa reklamen. Noam Chomsky uttryckte detta ungefär som att ”propaganda är för en demokrati vad våld är för en diktatur”. Särskilt omöjlig att komma till rätta med i ett kapitalistiskt samhälle är kopplingen mellan makt och sexualitet. Att såväl makt som maktlöshet kan sexualiseras som en sorts avvärjande rörelse för att lura systemet säger visserligen ingenting om enskilda individer men en sak visar det tydligt -– nämligen att den nuvarande maktordningen är pervers.

Anarkisterna är de som går längst i sin kritik av makten, vilken ses som synonym med staten och auktoriteterna. Alltså vill man inte rätt och slätt ta makten, vilket ju var Lenins statskuppsliknande projekt. Man vill dessutom avskaffa makten så fort som möjligt innan den hunnit deformera revolutionen. Detta ska ske genom en radikal decentralisering av besluten: Makt åt alla betyder ingen avskild makt åt vissa. När de federerade arbetarrådens makt är absolut är också demokratin absolut. Alla tänkbara tendenser kan sedan konkurrera inom detta grundläggande organ för mänsklighetens befrielse; tendenser och åsikter ja, med däremot inte klasser, kaster eller socialgrupper. Inte heller ledare, byråkrater, ministrar, politiker, poliser, militärer, präster eller några andra maktspecialister. Inte ens anarkister kommer att behövas när anarkismen väl är genomförd! Total jämlikhet på alla plan och total delaktighet, det är vad situationen kräver om ”makten” skall kunna avskaffas. Och framförallt är detta inte något omöjligt projekt: Pariskommunen 1871, sovjeter och fabrikskommittéer i Ryssland 1917, syndikat i Spanien 1936, råden i Ungern 1956, majrevolten i Frankrike 1968, nejlikornas revolution i Portugal 1974 och zapatisterna i Chiapas 1994 har redan visat vägen…

VAD ÄR STATEN?

”Staten är det kallaste av alla monster” (Nietzsche).

Staten är den högsta auktoritet genom vilken marknaden administrerar förtrycket av medborgarna. Den utgör med Marx’ ord den ekonomiska basens politiska överbyggnad, och måste avskaffas omgående för att kunna lämna plats åt rådsdemokrati, självförvaltning, ekonomisk och social rättvisa. Först och främst: ”Staten” är inte detsamma som ”Samhället”. Nej du. Staten är den samlade våldsapparaten, militär, polis och ”rätts”skipning med fängelser men också den repressiva administration, byråkrati och yrkespolitiska verksamhet som står i den kapitalistiska statens tjänst. Som i det tidigare anförda citatet av Tolstoj: ”den moderna staten är ingenting annat än en sammansvärjning för att utnyttja och demoralisera allmänheten.”
Corruptissima re publica plurimae leges; ju mer korrupt staten är, desto fler är lagarna. Justitieminister Thomas ”Storebror” Bodström har (med Säpos och därmed Washingtons goda minne) med många små lagförändringar bit för bit lyckats kringskära den personliga friheten och integriteten på ett sätt som är fullständigt förbluffande. Ipred, FRA och NSA fullbordar den totalitära övervakningen på nätet.  1984 hände inte det som Orwell varnade för men idag är det snart verklighet.
Ingenting av detta motsvarar folkets behov i ett anarkistiskt samhälle. Vård, skola och omsorg, bibliotek och simhallar etcetera är idag delar av statens funktioner på regional och kommunal nivå men kommer inte att vara det när de övertagits av det nya samhället, de kommer då att vara hela folkets. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” som Krapotkin så riktigt formulerade det. Ömsesidigt hjälp och kollektivt ansvar kommer att ersätta Statens förtryck av individen.
Förhållandet mellan Kapitalet och Staten är ett symbiotiskt förhållande. De utgör tillsammans bas och överbyggnad som Marx säger, men det rör sig nota bene om en och samma borgerliga byggnad, och vill man bygga nytt måste hela huset rivas, inte bara de understa våningarna, vilket ju skulle vara högst fatalt. ”Sida vid sida tillsammans hjälps de åt, Staten och Kapitalet de sitter i samma båt” sjunger Blå Tåget. De auktoritära socialisternas misstag var att skona Staten när Kapitalet skulle avskaffas, och detta misstag blev som vi vet mycket ödesdigert: den borgerliga Staten överlevde i form av en stalinistisk byråkrati, och därifrån kunde sedan kontrarevolutionen planera sitt återtåg. Staten är en aspekt av Kapitalet och vice versa, de går i praktiken inte att skilja från varandra, och ingendera har något som helst existensberättigande i ett frihetligt socialistiskt samhälle där ekonomins institutioner är självförvaltade och administrationens institutioner är direktdemokratiska. En schematisk framställning av förhållandet till stat och kapital kan se ut på detta sätt:

Fascisterna är för staten och för kapitalet, socialisterna är för staten och mot kapitalet, liberalerna är mot staten och för kapitalet, anarkisterna är mot staten och mot kapitalet!

VAD ÄR KAPITALISMEN?

                                                                                          ”Den kapitalistiska ekonomins samhälleliga kaos är enligt minuppfattning det verkliga upphovet till denondska vi ser omkring oss idag”. (Albert Einstein).

Einstein hade rätt, som vanligt. ”Kapitalism är inte ett system av fritt företagande och fri varuhandel. Kapitalism är ett system där ackumulationen av kapital blivit ett självändamål och ekonomins överordnade princip” säger den amerikanske världssystemanalytikern Immanuel Wallerstein. Kapitalismen är det ekonomiska system som åtminstone de senaste 500 åren har plågat våra kroppar, utsugit våra naturtillgångar och utarmat vårt själsliv. Det började på allvar med Spanska Armadans våldtäkt på Mellanamerika under renässansen och stölden av indianernas guld. Det fortsatte med slaveriet på bomullsplantagerna i Nordamerika. Det har utplånat generationer med sina världskrig och kontinenter med sin kolonialism. För en liten minoritets obscena rikedoms skull och för en tillfällig materiell standardhöjning för arbetarklassen i Nord under efterkrigsperioden har produktivkrafterna utvecklats till oanade höjder, alltigenom fel använda. Just nu utplånar man de sista av jordens resurser i marken, i djungeln, i världshaven och i luften. När inga nya marknader finns att inmuta återstår bara ekonomisk kannibalism. Och när maten är slut får vi äta varandra. Det är kapitalismen.

Kapitalismen är alltså bara ett av flera möjliga ekonomiska system och av dem det minst önskvärda. Det finns inget som är ”normalt” i detta avseende; hur gammal och hur vanlig kapitalismen än är blir den aldrig normal. Den bygger på och uppmuntrar människans sämsta sidor: girighet, hänsynslöshet och egoism, och gör detta till en ihållande och premierad vana. Enligt världssystemanalytiker som Johan Galtung och Immanuel Wallerstein har kapitalismen högst ett antal decennier kvar att leva, och nyliberalismen är dess sista stadium. Detta sker dock inte av sig självt utan det kommer också att krävas en viljeakt av de förtryckta. Kapitalismen kommer sedan att kunna ersättas av den frihetliga socialismens samhälle, där ekonomin är självförvaltad och underkastad folkflertalets behov. Krapotkins ”Av var och en efter förmåga…” kommer att ersätta kapitalets förtryck av individen. Ingen frihet utan socialism, ingen socialism utan frihet.
Om Statens (och därmed Kapitalets) roll i revolutionen skrev den anarkosyndikalistiske ekonomen De Santillan detta i After the Revolution :
”… ställd inför problemet att omforma samhället kan revolutionen icke överväga staten som ett medel härtill utan måste förlita sig till producenternas organisation. Vi har följt denna norm, och vi kan icke finna att det föreligger någon grund för att antaga att det skulle behövas någon makt över det organiserade arbetet för upprättandet av ett nytt samhälle. Vi tvivlar starkt på att någon kan påvisa att staten kan ha någon som helst funktion i en ekonomisk organisation där privategendomen och därmed utsugningen och alla privilegier har avskaffats. Statens undertryckande får icke vara en långsam och utdragen historia; det måste vara revolutionens uppgift att avskaffa staten.
Antingen ger revolutionen samhällets resurser till producenterna, i vilket fall producenterna organiserar sig själva för gemensam produktion, och staten står utan uppgift, eller också ger revolutionen ej samhällets resurser till producenterna, i vilket fall revolutionen varit en bluff, och staten skulle komma att överleva. Vårt federala ekonomiska råd utgör ej någon politisk makt utan fungerar som en ekonomisk och administrativ styrande kraft. Det får sina informationer underifrån, och det handlar i enlighet med de beslut som fattats av de regionala och nationella församlingarna. Det är en förbindelselänk kort och gott”.

VAD ÄR ALIENATIONEN?

Alienationens ursprung är arbetsdelningen: arbetaren står främmande inför sitt arbete och dess resultat eftersom han inte innehar produktionsmedlen. Därigenom blir han också främmande för sig själv och inför andra; en uppsplittring sker mellan subjekt och objekt. Relationerna mellan döda ting – varurelationer – ersätter relationerna mellan levande människor. Att vara eller bli en vara som Hamlet kunde ha sagt. Alienationen äter sig in i hela det sociala livet och skadar därigenom vår mentala hälsa och livsvilja. När arbetsdelningen och dess orsak i den kapitalistiska produktionsordningen avskaffats, försvinner också grunden för alienationen och ett kontemplativt, icke-deltagande icke-liv kan ersättas med fri och skapande verksamhet, aktiv gemenskap och ett autentiskt liv.
Men vi kan börja bekämpa alienationen redan nu. Ett praktiskt exempel är mobiltelefonin. ”Nokia – connecting people” säger reklamen på sitt oefterhärmligt cyniska sätt; ”dividing people” borde det heta. Folk talar inte längre med varandra på stan – dom talar till synes för sig själva, med icke närvarande personer. Var och en i sin egen mobila bubbla. Fyra vänner kan stå tillsammans i ett gathörn och prata högt och ljudligt med fyra andra icke närvarande personer – vilken sorts gemenskap är det? I ett gravt alienerat land som USA, där den falska kopian och den indirekta representationen är vanligare än det äkta och originalet, märker man också folks hunger efter ”the real thing”. Ingenting är bättre mot alienation än de spontana och improviserade samtal man kan inleda med ”främlingar” på stan eller på en resa – utan biavsikter, bara för sällskaps skull. Att hjälpa till och att försöka ställa till rätta om än i liten skala är också bra, liksom uppmuntran och spontant beröm. Det finns ingen anledning att låta kyrkan ha monopol på medmänsklighet. ”Connecting people”! Inget ont om mobiltelefonin i sig – men i kapitalismens händer blir den rena alienationsbomben. Man kan läsa Joakim Israels tunga bok ”Alienationen” , och man kan också läsa Guy Debords och Raoul Vaneigems texter som borrar mycket djupare och skiljer mellan att överleva, fortleva och leva fullt ut. Men egentligen vet vi alla vad alienationen är – och vissa av oss känner intuitivt hur den ska bekämpas: genom att leva, leka och njuta, genom spontan kreativitet, genom att skapa gemenskap och samhörighet i kampen mot stat och kapital. Då kommer livslusten tillbaka och när det petrifierande samhället likviderats återuppstår vi alla från de döda. Med andra ord: vi tror på ett liv efter födelsen!

VAD ÄR ARBETE?

”Det som förslavar människan är inte arbetet utan det förhållandet att hon inte äger produktionsmedlen.” (Che Guevara).

De livsuppehållande och försörjande fysiska och mentala aktiviteter som under kapitalismen deformerats till alienerat arbete och påtvingat löneslaveri. För flertalet löneslavar i västvärlden innebär detta ett monotont, skadligt, stressigt, meningslöst och underbetalt slit och i än högre grad är det förstås så i tredje världen. Upp klockan fem mitt i den livsnödvändiga djupsömnen, ett par timmar i bilkö eller skakandes på bussen, stirra på identiska brödrostar som matas ut på löpande bandet mellan sju och fem, bilkön igen, snabbmat med samma näringsvärde som tidningspapper äts direkt ur förpackningen, somna utmattad och eländig framför en tv-såpa. Fem dagar i veckan året runt – för en lön som bara uppehåller den nödvändigaste arbetsförmågan – ja, sådant är livet under kapitalismen för många människor, men en människovärdig tillvaro är det inte. Syftet är att producera en ständigt ökad volym dåliga varor till lägsta lönekostnader och sälja dem så dyrt som möjligt med aggressiva säljtekniker, utan hänsyn till människor, behov eller miljö. Denna mentalitet har en förmåga att äta sig in i människors sätt att tänka, känna och handla i vardagslivet, vilket är fullständigt mentalhygieniskt förödande. Profit och kapitalackumulation är inte bara ekonomins utan hela samhällets överordnade princip, och det sociala livet formas in i minsta detalj av detta imperativ. Resultatet blir arbetsskador, alienation och misär för flertalet och obscen rikedom för fåtalet. Till och med arbetsuppgifter som skulle kunna vara meningsfulla som vård, omsorg, undervisning och forskning lyckas kapitalismen förvandla till olycka och plåga. Fritiden används till meningslös konsumtion och en dånande existentiell tomhet. Trots att ”arbetet” i denna form är påtvingat och skadligt är det mer eftersträvansvärt än ”arbetslöshet” eftersom denna också innebär social utfrysning, utslagning och brist även på det materiellt allra nödvändigaste som en ”lön” innebär. I själva verket är människan inte lämpad för löneslaveri. Utan för fri och varierad aktivitet. För att skapa, leka och uppfinna. En mängd författare har vältaligt bevisat detta ; Marx´ svärson Paul Lafargue är en av dem och på svenska finns t.ex. Lasse Ekstrands bok ”Den befriade tiden. Om arbete och medborgarlön.” Men även om medborgarlön är en mycket sympatisk idé så förutsätter den en ny samhällsordning för att fungera optimalt. I ett frihetligt socialistiskt samhälle är den del av produktionen och administrationen som inte kan automatiseras helt och hållet jämnt fördelad som samhällstjänst ett smärre antal veckotimmar. Det är en truism att det finns tillräckligt med både mat, bostäder och arbete åt alla på jorden om dessa bara fördelades rättvist (vilket också skulle stabilisera befolkningsökningen). Håller vi oss till ett enskilt land så har André Gorz beräknat att mindre än 20 000 arbetstimmar under varje människas levnad skulle vara fullt tillräckligt för att fullgöra de nödvändiga uppgifterna i ett modern samhälle; resten av tiden kan vara fritt disponibel. Alltså: alla har sin grundläggande försörjning tryggad och alla har någon form av social livsuppgift de själva valt. Meningsfulla och tillitsfulla relationer till andra kan upprättas. Profiten och bytesvärdet har upphört att vara samhällets motor och den viktigaste uppgiften blir att utveckla och förbättra samhället till allas nytta och nöje, att omfatta tillvarons hela sammanhang i generaliserad kreativitet, med andra ord att vara människa fullt ut.

Kön, klass och ras mister då sin betydelse, ekologisk balans och respekt för andra levande varelser blir en självklarhet. Vägen som leder dit, menar anarkisterna, är orubblig och solidarisk kamp mot stat och kapital för arbetarråd, självförvaltning och direktdemokrati i och genom den sociala revolutionen. Och då blir ”arbete” inte längre en förödmjukelse utan en glädje och en stolthet i en generös omgivning. Vi kommer att betrakta tiden under staten och kapitalets välde som det djupaste barbariets mörkaste tidsålder och det enda vi kommer att beklaga är att vi inte vågade ta steget ut i ljuset mycket tidigare.
– Men är nu detta realistiskt? undrar då signaturen Arg Skattebetalare. Kommer det inte att finnas måndagsmornar och tandvärk också i anarkisternas paradis? Bäste kamrat, vill vi svara, det är vårt nuvarande samhälle som är helt orealistiskt i längden och som redan fört oss till den akuta katastrofens rand. Och som John Lennon sjunger: ”You may say I´m a dreamer// But I´m not the only one.// I hope same day You’ll join us// And the world be one.” Om tillräckligt många delar drömmen och vill förverkliga den, ja, då materialiseras den också.

Och arbetet blir till ett lustfyllt äventyr!

VAD ÄR SJÄLVFÖRVALTNING?

”Tag där det finns och lägg där det fattas” (J. R. R. Tolkien).

Solidarity’s pamflett ”Workers’ Councils and the Economics of a Self-Managed Society” visar på ett föredömligt enkelt sätt hur den grundläggande horisontella strukturen i ett självförvaltat samhälle, byggt på arbetarråd, kan se ut. Cornelius Castoriadis har utförligt och i alla detaljer beskrivit en sådan modern ekonomi, oupplösligt förenad med direkt demokrati. En ekonomi som gott och väl skall kunna försörja hela befolkningen – och med en fullständigt rättvis fördelning av resurserna. BEHOVEN och inget annat ska självklart styra ekonomin. Han har också visat på praktiska lösningar av alla därmed sammanhängande tekniska, administrativa, sociala och politiska problem.  På lång sikt kan arbetarrådssamhället sedan övergå till en gåvo-ekonomi (gift economy; potlatch) . För att utplåna kapitalismens personlighetsstörning krävs att den materiella och vinstdrivande motivationen ersätts med en social och moralisk motivation; enkelt uttryckt att man tillverkar stolar inte för att de kan säljas utan för att de behövs till att sittas på. Gemensamma basbehov – mat, kläder, bostad, el, skola, sjukvård, tandvård, medicin, barn- och äldreomsorg, ålderspension, kollektivtrafik, telefoni, internet etc. – skall antingen vara gratis eller, om betalningsmedel fortfarande används, alldeles oerhört billigt. Solidarity skriver i sin programförklaring (1972):

”Ingenstans i världen har folkets stora flertal någon som helst kontroll över de beslut som direkt styr deras liv. De säljer sin arbetskraft medan andra som äger eller kontrollerar produktionsmedlen fördelar välståndet, stiftar lagarna och använder hela statsmaskineriet för att försvara och förstärka sina privilegierade ställningar. Arbetarklassens levnadsstandard har förbättrats avsevärt det gångna århundradet. Men varken denna förbättring av levnadsstandarden eller det faktum att produktionsmedlen har förstatligats eller att partier som påstår sig representera arbetarklassen har kommit till makten, har på något grundläggande sätt förändrat arbetarens ställning som arbetare. Den har heller inte givit huvuddelen av mänskligheten någon större frihet utanför produktionen. I öst som i väst förblir kapitalismen samma omänskliga samhällssystem, där den stora majoriteten kommenderas i arbetet och manipuleras i konsumtionen och på fritiden. Propaganda och poliser, fängelser och skolor, traditionella värden och moraluppfattningar tjänar alla till att förstärka fåtalets makt och till att övertyga eller tvinga majoriteten att godta ett brutalt, förödmjukande och irrationellt system. Den ”kommunistiska” världen är inte kommunistisk och den ”fria” världen är inte fri. För att arbetarklassen skall kunna avskaffa privatkapitalismen i väst och den byråkratiska statskapitalismen i öst och skapa ett frihetligt socialistiskt samhälle (utan frihet innebär socialismen nämligen ingenting), måste den ta saken i egna händer. Den måste förkasta varje hierarkisk organisationsform (av både bolsjevikisk och socialdemokratisk modell) och i stället bilda revolutionära arbetarråd. Arbetarrådet är den enda organisationsform som förkastar den konstruerade skillnaden mellan mål och medel, tanke och handling – den enda form som i sig inte är alienerad. Det frihetligt socialistiska samhället måste byggas underifrån. Beslut om produktion och arbete skall fattas av arbetarråd, sammansatta av valda och när som helst återkallbara delegater. Beslut inom andra områden kommer att fattas på grundval av vidast möjliga demokrati och rådslag inom folket. Samhällets demokratisering ända ned till grunden – det är arbetarmakt”.

Den som fortfarande har invändningar efter att ha läst Solidarity/Castoriadis kan komplettera med valda delar av Cockshott/Cottrell: Planhushållning och direktdemokrati samt Michael Albert: Parecon – deltagarekonomi. Det kanske kommer som en överraskning för läsaren att det redan finns ett mer eller mindre idiotsäkert system för demokratisk självförvaltning, men så är det och det är inte det som utgör problemet. Allt detta sammantaget bör vara mer än tillräckligt för att övertyga den mest skeptiske läsare om de alternativa ekonomiernas bärkraft. Och det gäller här och nu i vår egen tid – i Argentina, Uruguay, Brasilien, Venezuela och andra latinamerikanska länder genomförs sedan 2001 omfattande direkta aktioner med fabriksockupationer, självförvaltning och direktdemokrati där minst omkring en tredjedel av hela befolkningen varit direkt aktiva.
Fabriksockupation – Strejkkommitté – Arbetarråd – federation -– delegater till Arbetarrådens Centralförsamling – parallellmakt – revolutionens seger.
Så kan det gå till!

1. FABRIKSRÅDET.
Möjlig sammansättning; procedurer; föreslagna funktioner.
• Delegater från olika verkstäder avdelningar och kontor på ett givet företag (låt säga 1 delegat per 100 eller 200 arbetare.)
• Koordinering mellan verkstäder, avdelningar och kontor på ett givet företag.
• Alla delegater valda och omedelbart avsättbara av dem som utsett dem.
• Upprätthåller relationer med andra ekonomiska organisationer antingen lokal kooperation eller kooperation inom samma industri.
• De flesta delegater stannar kvar i sina jobb. (Roterande minoritet garanterar kontinuiteten.)
• Upprätthåller kontakter med omvärlden i övrigt.
2. GENERALFÖRSAMLINGEN.
• Alla de som arbetar i ett givet företag (manuellt arbete, kontorsarbete, tekniker etc.)
• Bestämmer vilka frågor som skall föras vidare till Fabriksrådet för fortsatt utredning, diskussion etc.
• Högsta beslutsfattande enhet för alla frågor som relaterar till fabriken i sin helhet.
• Bifaller, avvisar, rekommenderar eller hänvisar åter alla Fabriksrådets beslut utom rutinfrågor.
• Träffas regelbundet, (låt säga 2 dagar i månaden) eller oftare om möten önskas av ett specificerat antal arbetare, delegater eller avdelningar.
• Väljer delegater (som stannar kvar i sina jobb) till Delegaternas Generalförsamling.

När arbetarråden väl har uppstått skulle dessa bara behöva…

* federera sig i en Centralförsamling och utropa sig till den enda makten i landet
* fortsätta att beväpna arbetarklassen och ordna upplösningen av polisen och den stående armén
* proklamera exproprieringen av kapitalisterna, avskedandet av alla
direktörer och övertagandet av alla fabrikers ledning av arbetarna själva organiserade i Arbetarråd
* proklamera avskaffandet av alla arbetsreglementen och införandet av lika lön/citizen wage tills löneslaveriet helt har avskaffats
* uppmuntra andra arbetarkategorier att bilda Råd och att ta styrelsen av sina respektive företag i egna händer
* be i synnerhet de som arbetar i regeringens departement att bilda Råd för att proklamera ombildningen av dessa statliga enheter till företag styrda av dem som arbetar i dem
* uppmuntra bönderna och andra självanställda delar av befolkningen att formera sig i Råd och att sända sina delegater till Centralförsamlingen
* fortsätta att organisera en ”planfabrik” och snarast sammanställa en provisorisk ekonomisk plan att diskuteras av de lokala Råden
* tillkalla uppmärksamheten hos arbetare i andra länder och förklara för dem innehållet och meningen med dessa åtgärder.

Allt detta skulle vara omedelbart nödvändigt. Och det skulle innehålla allt som är väsentligt för att bygga den frihetliga socialismen!

VAD ÄR FRIHET?

”Libertas inaestimabilis res est”. Genom alla andras frihet utvidgas min egen frihet till det oändliga, brukade Bakunin säga. Den borgerliga liberalismens frihetsbegrepp är ojämlikt och därmed ointressant i sammanhanget . Inom vänstern är det anarkisterna som slår vakt om frihetsbegreppet. Frihet är inte ett rent filosofiskt koncept eller en flyktig fritidsupplevelse utan det naturliga tillståndet när allt yttre och inre förtryck och tvång upphört. ”Friheten är en illusion så länge som den ene låter den andre svälta”, påpekade Les Enragés. Frihet förutsätter alltså rättvisa, och historien visar att den rättvisan bara kan uppnås genom revolution. ”Frihet utan socialism är privilegier och orättvisa, socialism utan frihet är slaveri och brutalitet” är ett annat av Bakunins bevingade ord. Han utvecklar detta i ”La Commune de Paris et la notion de l´Etat”: ”Jag älskar friheten fantastiskt och betraktar den som det enda förhållandet under vilket intelligens, värdighet och mänsklig lycka kan utvecklas och växa, men icke den rent formella friheten, beskuren, utmätt och reglerad av staten; den är en evig lögn och representerar i själva verket intet annat än ett fåtalets privilegium grundat på de övrigas slaveri; icke heller den individualistiska, egoistiska, sjaskiga och uppdiktade frihet som besjungits av den rousseuanska skolan och av andra den borgerliga liberalismens skolor vilka anser allas rättigheter representerade av staten, som emellertid begränsar vars och ens rätt. Detta är en idé som oundvikligen leder till reducerandet av vars och ens rätt till intet. Nej, jag syftar på den enda slags frihet som är värd namnet, nämligen den frihet som består i det fulla utvecklandet av alla de materiella, intellektuella och moraliska krafterna som ligger fördolda i varje människa, den slags frihet som icke erkänner några andra inskränkningar än de som dikteras av vår egen individuella naturs lagar, vilka inskränkningar egentligen icke kan betraktas som restriktioner, eftersom de ej påtvingas av någon utomstående lagstiftare utan kommer inifrån oss själva och bildar själva grunden för vår materiella, intellektuella och moraliska varelse – de begränsar oss ej utan utgör de verkliga och omedelbara villkoren för vår frihet”. Och så Errico Malatesta igen: ”Vi anarkister vill inte befria folket, vi vill att folket ska befria sig självt”. Ja där satt den, eller hur?

VAD FINNS DET FÖR INVÄNDNINGAR?

I objektivitetens intresse (eller i varje fall för de som tror att en sådan går att uppnå utanför den rena matematiken) skall vi än en gång ta upp några av de invändningar som brukar riktas mot anarkismen. Vi har redan bemött uppfattningen att anarki skulle vara liktydigt med kaos. Det är kapitalismen som är kaotisk och anarkismen som kan skapa ordning, en kreativ och rättvis ordning, en högre ordning rentutav, som kan göra alla delaktiga. Nästa invändning är då att bara idealmänniskor skulle klara av en sådan tillvaro och att det ständigt skulle dyka upp nya ledare och förtryckare. Ja säkert, men i ett frihetligt samhälle skulle dom inte ha en chans att etablera sig. Att människor är fria och socialt motiverade ligger närmare den ”mänskliga naturen” än att dom är ofria och profitmotiverade. Krapotkin har visat på ömsesidig hjälp som ett genomgående tema i mänsklighetens historia – om mänskligheten själv får välja! Det är alltså ingen idealbild utan en mer fullständig bild av människan som är grundsynen och därför är inte anarkismen ”orealistisk”. Vilket statens och kapitalismens välde med säkerhet är: de innebär till exempel naturens död inom en inte allt för avlägsen framtid. Och då skämtar vi inte. ”Utopism” är en liknande och inte helt ovanlig kommentar. ”Utopi” betyder ”finns ingenstans” och som vi vet har anarkismen funnits, finns och kommer med största säkerhet att finnas även i framtiden. Anarkismen som social rörelse och pågående projekt är en samhällelig verklighet och inte en fantasi. Men utopin står också för mänsklighetens hopp och längtan, en drivkraft som inte skall underskattas. ”Dystopi” är utopins motsats och kan beteckna en fascistisk mardrömsvärld som den Orwell beskrivit med orden ”en stövel som trampar på ett ansikte – i evighet”. I vår tid representeras dystopin av den till tänderna beväpnade marknadsdiktaturen, som med sin otyglade tillväxt kommer att kvävas i sin egen avföring likt en bakteriekultur med näringslösning i ett tillslutet kärl. Det behövs alltså en motbild till gagn för hopp och längtan, en motbild som inte bara är en fantasi utan ett verkligt och ekonomiskt fungerande alternativ. ”Var realist – begär det omöjliga!” Anarkismen är hoppingivande. Men inte utopisk. Utan fantastiskt realistisk i just den tid vi lever i. På tal om ledare brukar det invändas att om man avskaffar de formella ledarna så får man informella ledare istället. Nu är detta långt ifrån bevisat utan bygger mest på slentriantänkande, typ ”någon måste ju bestämma”. Detta är snarast en gruppdynamisk utmaning, och ett kollektivt ledarskap med kollektivt ansvar fungerar om alla är med om denna strävan. ”På mötena använder vi oss av konsensus för att ingen ska känna sig överkörd och för att bekämpa eventuella auktoritära tendenser inom gruppen. Vi tar lärdom av varandras erfarenheter samtidigt som vi motarbetar statusbildning” säger exempelvis Malmö Anarkister. Behöver man snabba beslut (flygledare? stridsledning?) kan man delegera dem under en begränsad tid och med exakta uppgifter, när som helst återkallbara, och inte till samma person varje gång utan roterande. Kontinuitet behöver inte bli ett problem. Det lönar sig att lösa detta praktiskt eftersom det gynnar alla till skillnad från en auktoritär ordning som vanligen bara gynnar en. ”Avskaffar man staten har man inget skydd mot kontrarevolution”, muttrar så någon. Fel, eftersom ingen annan kan ta över staten när den avskaffats. ”Om alla styr finns inga styrda och därmed ingen Stat”.  Folkbeväpning, folkbildning och folkets stöd är bästa skyddet mot kontrarevolution. Så sägs det också att i ett anarkistiskt samhälle kommer allt kapital att lämna landet. Nej, men däremot kommer kanske direktörerna och den allra översta borgarklassen att fly fältet, och det har vi alls ingenting emot, men pengarna och produktionsmedlen stannar här för dom tillhör samhället. Företagarna producerar ingenting, lika litet som aktieägarna är det dom som producerar välståndet – det är arbetarna i företagen som skapar alla rikedomar. Och företagen klarar sig utmärkt utan chefer, se bara på den arbetarstyrda Zanon-fabriken i Argentina, ett av hundratusentals exempel. Det är naturligtvis arbetarna själva som är de som kan produktionen. Men om arbetarråden börjar konkurrera inbördes och det blir regionala skillnader? Den situationen skall inte kunna uppstå eftersom också den övergripande ekonomiska planeringen är beslutad på lokal nivå. En ”kontrollrumsekonomi” är dessutom mycket flexibel och dynamisk – men självförvaltning är bara möjlig om viljan och beslutet finns fast förankrat hos hela befolkningen. Produktivitetsminskning och orealistiska lönekrav har rapporterats från vissa auktoritärt socialistiska omvälvningar men lyser helt med sin frånvaro i den frihetliga socialismens historia. Detta är inte förvånande; om ekonomiska beslut förankras och verkställs underifrån fungerar deras genomförande bättre än om de påförs uppifrån av ett eller annat allsmäktigt Parti. Ja, så får man också höra ibland att anarkismen är en ”småborgerlig ideologi”, vilket är en riktigt illa underbyggd åsikt. En stelnad ”ideologi” är den inte alls utan tvärtom en anti-politisk filosofi och samtidigt en levande rörelse, och småborgerlig har den aldrig varit om man inte av misstag tar med ”anarkokapitalisterna” som klart och tydligt utsagt inte är anarkister utan nyliberaler. Många anarkister på 1800-talet var hantverkare, det är riktigt (och dessutom historiens skickligaste urmakare) men numera är också många arbetare, tjänstemän och intellektuella – jämte det så kallade trasproletariatet (som Bakunin högaktade och Marx såg ner på).

Ibland anklagas vi för ortodox individualism och ibland för att vara allmänsocialister men sanningen är att anarkismen är bred och djup på samma gång. Anarkismen är socialistisk i det begreppets positiva bemärkelse och den gör också friheten och autonomin till en socialistisk fråga. Ett inslag av idealism och altruism finns det lyckligtvis men grunden är dialektisk-materialistisk. ”Fadersuppror” säger så de som älskar att psykologisera – men är detta ett naturligt led i utvecklandet av autonomi hos individen så skulle det väl också kunna vara det hos samhället i sin helhet. Det finns ytterligare några likartade invändningar som nöjaktigt besvaras på flag.blackened.net/daver/anarchism/objections.html och på
http://www.spunk.org/texts/intro/sp000146.html Men nu börjar det faktiskt bli glest med kritik och därför slutar vi här; jag tror inte att läsaren förväxlar anarki med kaos i fortsättningen.

———–

Post scriptum 2013. Jag har knappt ändrat texten här sen den publicerades men det mesta verkar ha behållit sin aktualitet. Sedan 2006 har det svenska samhället under den borgerliga Alliansen företagit en störtdykning ner i orättvisa och ojämlikhet som även OECD har uppmärksammat. Finanskrisen från 2008 pågår fortfarande, på plussidan har Den Arabiska Våren, OWS och den frihetligt socialistiska revolutionen i Rojava tillkommit.

Och anarkismens alternativa framtid blir mer lockande för varje dag som går i denna jämmerdal…att få leva i en total gemenskap med generaliserad kreativitet…det ni! Visst är livet underbart i sig också nu, i alla fall det som inte har med det groteska systemet att göra, och visst är det värre på vissa andra håll etcetera. Men möjligheten…möjligheten!

Jag tillåter mig att vara subjektiv (det är ju jag som är subjektet) och jag hoppas att jag inte varit för docerande. Men jag vet väldigt många andra som tänker ungefär så här. Vi får se till att bli ett par miljoner på samma ställe – då blir det party. Diskutera gärna texten och ställ mer än gärna frågor kära läsare, jag lovar att svara, även på kritik! Jag älskar att diskutera.

———–

anarkismen-c3a4r-svaret

4 kommentarer på “Frågor och Svar ur ”Anarkismens Återkomst”

  1. Karl N
    12 september, 2013

    Jag skulle nog säga att både socialdemokraterna och anarkisterna fick rätt – På sina sätt.

    Kritiken mot socialdemokraternas partibyggarstrategi (låta all organisering gå ut på att erövra statsmakten och låta funktionärskaderns egenintresse få destruktivt spelrum) lämnar jag därhän.

    Men för att komma till de punkterna där socialdemokraterna fick rätt:
    * Anarkismen förutsätter en hög grad av ständig militans hela tiden av funktionärer och sympatisörer – Vilket franska CGT runt 1905-1907 års strejkvågor upptäckte snabbt slet ut folk, man blev beroende av ett självuppoffrande fåtal som bara orkade till en viss gräns innan rörelsen dog ut/mattades av. Partibyggarstrategin kan enklare parera sådana rörelsevågor utan att bränna ut de aktiva, det är en av poängerna med en organisationsstruktur.

    * När man avstod från parlamentarisk politik dök det samtidigt upp ”skuggrörelser” som tog sig rätten att företrädare arbetarnas intressen på den politiska scenen. Ingen syndikalistisk rörelse lyckades någonsin med att hitta ett effektivt botemedel mot detta. Partibyggarstrategin å sin sida har mycket enklare att bekämpa detta problem, med tillräcklig storlek och representativitet kan ett parti ta över tolkningsföreträdet för de man säger sig representera.

    * Utan organisation är det svårt att ackumulera framgångar – Ju lösligare organisering, desto svårare att patentmärka en seger som avstamp mot nya framgångar, utan organisationer blir det svårare att förvalta de framgångar man uppnått genom ”Direkt Aktion” och gå vidare mot nya mål. Inte minst detta gjorde det enkelt för svenska LO att utnyttja de syndikalistiska strejkerna under mellankrigstiden för att driva fram avtal för sina medlemmar, vilka aldrig hade fått så goda villkor de syndikalistiska aktiviteterna förutan. Detta exemplet lär oss framförallt att man inte ska förneka att det kan finnas olika roller på den politiska scenen så länge alla kämpar mot samma mål, vilket både sossarna och syndikalisterna gjorde. Jag är själv övertygad om att SAF aldrig hade slutit så goda avtal för LO-medlemmarnas del under ”Folkhemmet” utan minnet av de strejkerna som syndikalisterna drev fram men på båda sidorna (LO och SAC) vill man ännu inte kännas vid det.

    Det är synd att majoriteten av befolkningen i Sverige fortfarande är fast i partibyggarstrategin som det enda sättet att genomföra förändringar på (vi röstar in någon annan som fixar det åt oss så slipper vi att engagera oss!) och det är minst lika synd att oppositionen i mångt och mycket mentalt inte är beredd att faktiskt få igenom någonting av sina krav utan nöjer sig med att vara i kverulans istället för att faktiskt se vilka möjligheter det erbjuder. För nu vet vi hur det går om man följer partibyggarstrategin till fullo (Sovjets/sossarnas öde som belysande exempel) och vi vet nog varför den syndikalistiska strategin misslyckades. Men: vi behöver ju inte göra strategival till heliga ting, utan nu vet vi och kan gå vidare, vi kan ju exempelvis istället försöka med en syntes av strategierna i hegeliansk anda.

    Kan tipsa dig om boken ”Demokratins bärare” som kom ut 2010, skriven av Jan Wiklund, det är en bok som du nog säkert komma föra upp på en ”måste-lista” och behandlar bl.a. grunderna för strategival som exploaterade grupper valt på olika platser i historien på ett lysande sätt:

    http://www.jordensvanner.se/2010/demokratins-barare-2

    Gilla

    • Konst & Politik
      13 september, 2013

      Hej Karl N och stort tack för Din kommentar! Intressant och insiktsfullt. Anarkisterna är inte organisationsfientliga, särskilt om organisationen är direktdemokratisk, vilket visade sig tydligt i Spanien 1936. Ordningen var perfekt, all samfärdsel och transport gick på sekunden. Anarki är ordning. De eventuella fördelarna med partibygge kan inte upphäva de uppenbara nackdelarna: nya hierarkier i stället för de man avskaffat. Kontinuiteten behöver inte heller bli ett problem, tidningen Brand har ju som Du vet utkommit i mer än hundra år och det finns fungerande anarkistiska organisationer som är minst lika gamla. Däremot finns det fler strategier alldeles som Du säger; makten kan angripas från flera olika håll. I Venezuela angreps kapitalismen både uppifrån och nerifrån, eller inifrån och utifrån, samtidigt. Och det är inget fel med delmål så länge som slutmålet inte tappas ur (s)ikte; man kan ju tänka sig vad 1890-talets revolutionära sossar skulle säga om Löfven. Jag har läst ”Demokratins bärare” när den kom och ska nu läsa den en gång till, vi har den på India Däck Bokcafé. Jag uppskattar verkligen en diskussion om dessa viktiga frågor.

      Gilla

  2. Pingback: Sopa gatan eller bo på gatan  | Marre all day

  3. Pingback: Krönika #653. ”Anarkismens Återkomst” 10 år. | Konst & Politik

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: