Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

GRAFFITINS PIONJÄRER, del 1 (av 3).

Graffitins pionjärer

Cornbread var först.

Vi har tidigare här på Konst & Politik nämnt några av ”dom som var först”  i graffitihistorien; den första turistgraffitin vid Sakkara-pyramiden, vikingen Halfdan, några särskilt klottersugna Pompeji-bor,  Kilroy-klottrets upphovsman, Taki 183 (som vi också här snart ska återkomma till) med flera. Det är ingen hemlighet att det funnits hobo-graffiti och nicknames i USA före Cornbread (och traditionell graffiti i Philadelphia redan 1850) men hans och hans vänners entré 1967 utgör ändå en milstolpe.

Här är det allra första reportaget om de allra första graffitimålarna och deras allra första tags. Artikeln skrevs av reportern Sandy Padwe 2/5 1971, just i glappet mellan Herbert Kohls betraktelser 1969 i övergången från traditionell graffiti till naming och writing, vilka Padwe refererar till, och New York Times artikel om Taki 183 den 21/7 1971 som satte full fart på graffitiscenen i New York. Cornbread och hans vänner dök själva upp på Philadelphia Inquirers redaktion, och förklaringen finns i artikeln. Det var samtidigt som Bad News Jimmy, Top Cat och andra migrerade från Philadelphia till New York och tog med sig nya stilar som Platform Letters/Broadway Elegant från urkällan, som då redan var tre år före N.Y. i utvecklingen. Även detta noterar Padwe. Geograferna Ley & Cybrivsky skulle hitta material här till sin berömda studie ”Territorial markers”, som skilde ut gänggraffitin från sådana ”graffiti loners” som Cornbread.

Han var antagligen världens första graffiti-writer, och en stor del av vad vi vet om honom på den tiden, hans situation och hans drivkrafter finns här. Det är också ett reportage som försöker förstå, vilket var möjligt åtminstone fram till c:a 1973. Än så länge är de sociala orsakerna i fokus, men med de fullt utvecklade målningarna på New Yorks tunnelbana kommer också konstvärldens intresse att vakna. Och myndigheternas motåtgärder.

Aerosola autografer – varför dom gör det.

Courtesy Sandy Padwe, Philadelphia Inquirer Magazine, May 2, 1971. Övers.: S.Jacobson 2012.

Det ser ut att vara ett nytt språk, ännu ett mysterium vi konfronterats med, i en stad som redan framstår som komplex och förbryllande till sin existens. Det utmanar och gäckar oss liksom och nästan ber oss om att förstå det.

Namnen som rusar mot oss från väggarna är underliga och främmande. Klottret är omfångsrikt och ofta mycket exakt, bokstäverna förmedlar en viss stolthet och storhet. Det enklaste vore att helt enkelt avfärda det som ett verk av vandaler och behandla stadens graffiti ungefär som stöldgods, med misstänksamhet eller rentav förakt. Det finns över hela staden nu och har spritt sig från ghettots fasader till centrums affärslokaler och bostäder. Det är lika mycket en del av bussarna, spårvagnarna och tunnelbanetågen som deras förare. Cornbread är legenden, den välkände ”King of the Walls” i Philadelphia. Men detta är ett tävlingsfenomen. Cool Earl och Chewi hör till superstjärnorna, liksom Kidd, Bobby Cool , Dr. Cool Nr. 1 och flera andra. Det hamnar inte i familjespalten men Bad News Jimmy har flyttat till New York och Cool Earl, Cornbread, Kidd och Bobby Cool hävdar att de dragit sig tillbaka.

Cornbread heter egentligen Darryl McCray, en 18-åring från norra Philadelphia och Gratz High School. Han har tillbringat en stor del av sitt liv med att undvika gängen, knarkarna och polisen. ”Vet du vad jag skulle vilja göra nu?” säger Darryl McCray. ”Jag skulle vilja komma ut till skolorna och berätta för kidsen vad jag har gått igenom. Jag vill inte att någon ska leva det liv jag levt”. Aderton år gammal pratar Darryl mer som en 35-åring med livstidsstraff. Och det kanske han är. Darryl och polisen är inga främlingar för varandra. Hans ungdomsvårdsregister innefattar flera rader: ”förargelseväckande beteende, snatteri, tjuvåkning, förargelseväckande beteende, rymning, skolk, vandalism…”

Darryl lägger inte så stor vikt vid sitt täcknamn. Han säger att det där var något han plockade upp en dag på Youth Study Center. När det gäller kvantiteten kan inte ens James Mitchener (ytterst produktiv amerikansk författare, övers. anm.) tävla med honom, som finns över hela staden och på varje tänkbar yta, inklusive SEPTA-bussarna. För SEPTA och många andra affärsmän är Cornbread och hans vänner bara vandaler som ska fångas och buras in. För psykologer och sociologer är de bara ghettots problembarn som ropar efter en identitet och desperat försöker att kommunicera med en värld som under så många år inte har velat lyssna. Polisen ser dem som destruktiva odågor som är svåra att fånga. Många ungdomar ser dem som folkhjältar och celebriteter. Tills helt nyligen var det bara innevånarna i de av svarta dominerade områdena som kände till identiteten på sådana som Cornbread. Men så en natt blev en ung man skjuten och mördad i West Philadelphia. Hans täcknamn påminde om Cornbreads. Nästa dag dödförklarades Cornbread i tidningarna, vilket med rätta gjorde Darryl upprörd. ”Folk kunde stanna mig på gatan och säga: ”Hey man, jag trodde du var död!” Jag svarade honom att ”Nå här är jag nu, jag är inte död, du behöver bara titta på mig”. Det gick så långt att Darryl tog sitt examensfoto och ett tidningsurklipp och började leta efter journalister som kunde berätta för Philadelphia att han levde och var vid god hälsa men att han lagt av. Han tog med sig två andra prominenta Philadelphiabor, Cool Earl och Klepto Kidd, känd från väggarna som ”Kidd”.

Cool Earl är en 16-åring från West Philadelphia, Earl Hubbard. Klepto Kidd är en annan 16-åring vid namn Edward Leatherbury, en av Hubbards grannar. Hubbard och Leatherbury tillbringade mycket tid kring West Philadelphia Free School mellan 35:e och 36:e gatorna på Chestnut, nära Pennsylvania University. Båda är dom känsliga och intelligenta ungdomar, med en påtaglig om än inte fullt utvecklad konstnärlig talang. ”Vi skulle vilja syssla med grafisk design” säger Leatherbury, ”men ingen har förklarat för oss hur vi ska bära oss åt”.

Leatherbury och Hubbard började spraymåla för två år sedan. McCray började 1967. ”Det fanns inte så mycket att välja på”, säger McCray. ”Det fanns inget annat att göra. Jag ville inte bli medlem av någon liga eller fastna i  narkotika, så jag började tagga på bussarna. Jag började med en Magic Marker-penna och arbetade mig upp. Jag vet att om några år när jag ser tillbaka och hittar mitt namn på byggnader och olika platser så kommer jag att undra varför jag gjorde det, men på den tiden tyckte jag mest att jag gjorde min grej, liksom. Jag tror egentligen inte att jag kan svara på varför.”

Leatherbury är en tonåring med fördelaktigt utseende som både är street-wise och sitter inne med sunt förnuft. ”På ett sätt kanske det vi gjorde var mindre bra. Jag skulle inte direkt vilja att någon taggade mitt eget hus. Men kanske förstår vi inte vad vi har gjort och varför. Allt jag vet är att det är något helt annat att växa upp i ghettot än att växa upp någon annanstans. Du lär dig att leva med vissa saker som att se människor bli skadade och få stryk hela tiden. En gång när jag var 14 blev en av mina vänner knivskuren och dödad mitt framför mina ögon när vi spelade boll…sen har vi gängen och drogerna…det hör till vardagen där jag bor. Nästan varje dag händer något där. Vad som retar mig är att folk säger att vi gjort en massa saker som vi inte är skyldiga till. Vi har inte slagit sönder fönster eller skurit upp säten på bussarna. Dom påstår att vi är en av orsakerna till att dom höjt avgifterna. Det tror jag inte på. Längre fram kommer jag kanske att tänka tillbaka på det här. Jag vet inte vad jag kommer att tycka men kanske att det bara var ett stadium jag gick igenom under min uppväxt.”

Det finns något av upptågen i gangsterkomedier på filmduken hos alla tre och deras eskapader, och det har inneburit många spännande situationer och också en del underhållande. ”Jag började ’skriva’” säger Leatherbury, ”för att visa att jag varit där. Du är någonstans och lämnar ditt namn efter dig och visar att du var där, att du vågade”. Vanligtvis arbetade Leatherbury och Hubbard tillsammans. ”Den bästa tiden,” förklarar Hubbard, ”är egentligen inte på natten. Det är i dagsljus. Det är fullt med folk på gatorna och snutbilarna kan inte köra så fort. På natten har snutbilarna gatan för sig själva”. Polisen lyckades aldrig fånga Hubbard, men vid ett tillfälle var det nära ögat. ”En gång” säger Hubbard, ”vinkade en polisbil in mig för att fråga något om ett gäng. Dom frågade vem jag var och jag svarade ’Earl Cool’. Jag fortsatte prata tillräckligt länge med polisen på bilens ena sida för att Kidd skulle hinna tagga den på den andra sidan.”

”En annan gång målade vi i en tunnel där tunnelbanetågen går in vid 46th Street. För det mesta brukar vi ha bra koll på tågtiderna men den här gången hände något och vi blev fångade mellan spåren och tågen gick i båda riktningarna. Vi fick stå blick stilla nästan utan att andas.” Cornbread säger att en av hans mest berömda eskapader var något av en bluff. ”Dom säger att jag målade högst upp på fasaden till den nya byggnaden på Chestnut/15th, du vet den som är på 40 våningar. Dom måste tro att jag är tokig. Jag skulle aldrig klättra så högt. Det jag gjorde var att måla på en byggnadsställning som byggarbetarna använder. Någon måste ha sett den där uppe. Men jag fick ett TWA-plan på flygplatsen en dag, och jag fick också några av skyltarna med ‘Philadelphia’ på där. Jag skrev ‘Cornbread welcomes you to Philadelphia!’ (Cornbread välkomnar dig till Philadelphia!).”

Det finns en stark tävlingslusta bland graffitimålarna. Ofta lämnar dom meddelanden till varandra. Cornbreads favorit är ”Ain’t no sense goin’ home, Cornbread got your girl and gone”. Bobby Cool, egentligen Stanton Gardner, ännu en 16-åring, skriver ”Cool as Ice – oh, so Nice”. Cool Earls comeback är ”Tall and tan, young and handsome, Bobby Cool must be the answer”. Kidd har det tydligaste budskapet: ”Stanna världen och låt mig hoppa av. PS – inga fler platser kvar att måla.”

Uttrycket ”cool” och liknande som konnoterar en viss form av upphöjdhet har intresserat sociologer och psykologer när man diskuterat graffitifenomenet. I Philadelphia finns det exempelvis flera välkända signaturer som Cool Earl, Bobby Cool, Dr. Cool Nr. 1 och Kool Kev. Andra intressanta symboler i sammanhanget är de små kronorna som förekommer ovanför en del namn samt siffran ”No 1” vid en del andra. Kronan används för att proklamera rätten till titeln ”King of the walls”. Siffran ”No. 1” har samma innebörd.

Herbert Kohl, en lärare i New York som gjort en ingående studie av graffitin på väggarna i den stadens ghettodistrikt säger: ”Litet är känt om på vilket sätt barn hanterar den stadsmiljö dom tvingas växa upp i. /… / Ändå är livet på gatorna för många barn och ungdomar lika avgörande för deras vuxenblivande som någon annan psykologisk eller sociologisk faktor. Det sätt de väljer att identifiera sig inför vänner och fiender, proklamera kärlek eller hat, eller associera sig själva med grupper av kompisar, är en betydelsefull aspekt av deras utveckling. Det sätt på vilket de och deras vänner utstakar det territorium de upprätthåller är inte mindre viktigt.”

Utöver de många individuella namnen i Philadephia finns många ungdomsgäng som varnar sina rivaler för att inkräkta på deras territorium, deras ”turf”, genom att klottra gängets namn i gathörnen. Därför är inskriften ”The Maroccos” på en vägg i North Philadelphia ett budskap till ett annat gäng att de nu närmar sig en farozon.

”När man noga granskar vägginskriptioner och upptäcker med vilken energi och konstfärdighet vissa former av uttryck återkommer i det skrivna,” säger Kohl, ”står det klart att namngraffitin inte representerar ett (medvetet) försök att vandalisera väggar. Det är inte heller bara ett sätt att visa sig. Det finns allt för mycket regelbundenhet i de former väggraffitin manifesterar sig i för att man inte ska misstänka ett komplext kulturfenomen. Att skriva sitt namn på en vägg inbegriper mer än nöjet för stunden att skriva där man inte får. Det kan ha att göra med den viktiga roll som namn spelar i våra liv, och i en vidare mening hela den livsväv som är den moderna människans. /…/ Att ha ett ovanligt namn skiljer ut dig från resten av samhället. /… / Om någon accepterar ungdomarnas anspråk och använder deras namn, är detta likvärdigt med att acceptera deras nya identiteter. Exempelvis är inträdet i gatans liv det urbana ghettosamhällets motsvarighet till att passera från ett stadium i livet till ett annat. Med en sådan förändring i livet är det ändamålsenligt att skaffa sig ett namn som passar till denna aspekt av tillvaron. Namngivningens subtiliteter är inte bortkastade på dessa ungdomar. En enkel läsning av väggarnas graffiti bibringar dig en känsla för det vida fält av ironi, cynism, ambivalens, beröm och förolämpningar som kan vara bestämt för de särskilda liv som levs på gatan. Det är annorlunda för de rika och mäktiga, som uttrycker sina territoriella anspråk och sociala identiteter på mer varaktiga sätt. Ett gäng målar sitt namn för att hävda sitt ”turf”, men det är ingenting mot ett företag som sätter sitt emblem på sin fastighet eller en rikemansklubb som förkroppsligar sitt anspråk på makt och betydelse i sten. Dokumenten på väggarna finns där för att läsas. Det är en fråga om vad vi tar på allvar och vad vi lägger märke till. Men vanligtvis är vi ett visuellt uttröttat folk, utmattade av den ständiga rörelsen i städerna och den frenetiska televisionen. Det är av mindre intresse för upptagna och jäktade människor att kidsen skriver sina namn på väggarna, och genom att göra så avslöjar en hel del om sig själva.”

Nyligen högg några unga artister ut en bit graffiti med inskriptionen ”Dr. Cool Nr 1” ur en vägg. Dom tog den till ett konstgalleri och försökte sälja den för $ 1200. Strax därpå presenterades ett förslag till SEPTA av Mrs. Mina Segal, teckningslärare i Upper Darbys skolväsende, rörande möjligheten att starta en teckningsklass för graffitimålare som önskade formell undervisning. Flera av ungdomarna sa sig vara intresserade och menade att vad dom verkligen ville ha var en chans att utveckla sin förmåga och att använda den produktivt. ”Detta är vad så många av dom behöver”, sa hon. ”Dom har talangen, men inget medel att få ut den och att få den uppmärksammad. Inse att de målar på väggarna också för att få uppmärksamhet. En teckningsklass är inte svaret på hur vi stoppar stadens graffiti, det är mer ett problem för hela samhället. Men det kan vara en start för unga människor som har talang och vill vara kreativa.”

Philadelphias graffiti är emellertid en konstform, trots att en del varit skadegörelse och inte bör ursäktas, men dock en konstform, lika mycket som de uråldriga inskriptionerna på grottornas väggar för tiotusentals år sedan.

Och längre fram kanske människor kommer att se tillbaka på Cornbread, Cool Earl och Kidd och alla de andra och i deras skrift och budskap finna en nyckel till 20 århundradets ghettosamhälle.

Men det var Taki 183 som verkligen satte igång det.

Nästa artikel jag valt att översätta, ‘Taki 183’ Spawns Pen Pals, fick ett ännu större genomslag trots att den är helt kort och att Taki var bättre på kvantitet än på kvalitet.  De inflyttade målarna från Philadelphia fick i 1970-talets början sällskap av en växande graffitiscen kring New Yorks tunnelbana, och några av de första var Julio och Taki. Med denna tidningsartikel kom den nya graffitin att fullständigt explodera. Alla ungdomar ville göra som Taki. Spridningen blev så påtaglig att The New York Times redaktion, som först var mycket positiv till fenomenet och rent av delade ut The Taki Award för bästa tågmålning, efter en tid fick kalla fötter, förmodligen på grund av påstötningar uppifrån. Med artikeln ”Nuisance in Technicolor” (Ofog i Fyrfärg) tog man avstånd från hela företeelsen, samtidigt som borgmästaren Garelik ”förklarade krig” mot ”den värsta form av förstörelse vi haft att bekämpa”. Stora ord. Men graffitimåleriet hade kommit för att stanna. Tags, throw-ups, pieces utvecklades hastigt och innovativa stilar avlöste varandra i ett sällan skådat utbrott av ungdomlig konstnärlig kreativitet 1970-1973. Tunnelbanan var ”en rullande konstutställning” i nästan 20 år, ända fram till 1989. Då var tunnelbanan närmast militärt övervakad och som en motreaktion blev hela staden taggad. Och vid det laget hade graffitin redan spritt sig över hela världen.

Taki 183 söker skrivande vänner

Don Hogan: ” ‘Taki 183’ Spawns Pen Pals”. N.Y.Times 21/7 1971, International Herald Tribune 24-25/7 1971. Övers. S.Jacobson 2012. Courtesy Don Hogan.

Taki är en tonåring på Manhattan som skriver sitt namn och gatunummer vart han går. Han säger att det är bara något han måste göra. Hans TAKI 183 uppträder på tunnelbanestationer och inne i tågvagnarna över hela staden, på väggar längs Broadway, på Kennedy International Airport, i New Jersey, Connecticut, norrut i staten New York och på andra ställen. Han har fått mängder med efterföljare, inklusive JOE 136, BARBARA 62, EEL 159, YANK 135 och LEO 136. För att avlägsna sådana ord, samt obsceniteter och annan graffiti på tunnelbanestationer, är kostnaden 80.000 arbetstimmar eller omkring $ 300 000 senaste året uppskattar Transit Authority.

”Jag arbetar, jag betalar skatt också och det skadar ingen” säger Taki i en intervju när han får veta vad graffitiborttagningen kostar. Och han undrar: ”Varför är dom alltid ute efter den lilla människan? Varför inte valkampanjernas organisationer som sätter klistermärken över hela tunnelbanan under valrörelsen?”

17-åringen som nyss gått ut high school bor på 183:e gatan mellan Audubon och Amsterdam Avenue. Han ber om att hans efternamn inte skall vara med. Taki, säger han, är ett traditionellt grekiskt diminutiv för Demetrius, hans riktiga förnamn.

”Jag känner mig vanligtvis inte som en berömdhet”, säger han. ”Men kompisarna får mig att känna så när dom introducerar mig för andra. ’Det är han där’, säger dom. Dom vet vem som var först.”

Taki säger att när han först började smyga upp sitt namn på glassbilar i kvarteret förra sommaren, var det ingen annan som gjorde liknande graffiti. ”Jag hade inget jobb då, ” säger han. ”Och du vet, man måste få tiden att gå. Jag tog formen från JULIO 204, men han gjorde det bara i ett par år och sen blev han haffad och stoppad. Jag gjorde det överallt. Det gör jag fortfarande, men inte lika mycket. Du gör det inte för flickornas skull, dom verkar inte bry sig. Du gör det för din egen skull. Man gör det inte precis för att bli president.”

Han säger att han inte har en aning om hur många gånger han skrivit sitt namn. Andra tonåringar i kvarteret är stolta över honom. ”Han är King”, säger en yngling som slagit sig ner vid dörrposten. ”Det har fått alla att göra det”, tillägger Raymond Vargas, en 16-åring med afrofrisyr. ”Jag gillar att skriva mitt namn då och då, men inte på ställen där folk kan komma åt det och ändra det”. Han säger att han skriver RAY A.O. – för All Over.

Graffiti har haft en lång historia i stadens tunnelbana. Kilroy, som var överallt under WW2, lämnade sitt märke tillsammans med mustascher på reklamaffischer och diverse obsceniteter. Myndigheterna menar emellertid att problemet har exploderat de senaste två åren. Det är också svårare att åtgärda. Magic Marker och andra filtpennor betraktas som permanenta på betong och andra obehandlade ytor på tunnelbanestationerna. Dessa ytor målas över för att hindra graffitin att synas. Inuti tågvagnarna kan nya starkare rengöringsmedel ta bort det mesta utom India-bläck från de polerade metallytorna. Floyd Holloway, som är Transit Authority Patrolman, säger att den mesta graffitin dyker upp just före och efter skoltid. ”Det är inget grovt brott”, säger han. ”För det mesta bryr dom sig inte ens om att snacka sig ur det om dom åker fast”. Han säger att han har haffat tonåringar från alla delar av staden, från alla samhällsklasser, alla raser och religioner. Den aktuella förseelsen, säger tunnelbanepolisen, är endast att betrakta som en överträdelse eftersom det bara är Transit Authorities ordningsregler som gäller och inte strafflagen. Den som är över 16 får böta, säger en talesman.

Taki säger att han aldrig åkt fast i tunnelbanan. Dock blev han avvisad från Harran High School för en dag för att han skrivit på väggarna, och en Secret Service-man gav honom en uppsträckning för att han hade skrivit på ett Secret Service-fordon under en parad. Taki, som kommer att börja på universitetet i september, anser att hans passion för graffiti inte direkt kan anses som normalt. ”Eftersom det inte längre finns någon frikallelse från militären på grund av studier, kanske jag borde gå till en psykiatriker och berätta att jag är TAKI 183. Jag är säker på att det skulle räcka för ett läkarintyg till att bli  frikallad.”

Men han tillägger: ”Jag skulle aldrig kunna sluta. Jag har fortfarande med mig en liten Magic Marker i fickan överallt.”

———-

PS. Jag håller med konstvetaren Jacob Kimvall (Bortom klichéerna, 2007) om att en evolutionistisk konstsyn inte är oproblematisk. Det som ser ut som en utveckling kan i själva verket utgöra en förändring, varken mer eller mindre. Jag instämmer också med  synen på graffiti som ett kollektivt projekt där enskilda insatser inte alltid varit de viktigaste. Ett exempel här är Wildstyle, som trots ivriga efterforskningar inte kunnat knytas till någon speciell målare, utan mera till en speciell krets av målare vid en viss tidpunkt och på en given plats. Det går också att hitta fler tidiga exempel än Cornbread och Taki. Däremot tror jag inte man ska underskatta medias roll, men då som bärare av graffitins budskap mer än skapare av detsamma. När Phase 2 startade fanzinet I.G.Times 1984 var det ett medvetet försök att återta kontrollen av kroniken. Graffitimåleriet  är inte bara en konströrelse utan dessutom en graffitimålarnas alldeles egen berättelse att med rätta känna stolthet för.

Resten är historia. That’s all, folks!

Litteratur
Kohl, Herbert: Names, Graffiti and Culture. Urban Review, Apr 1969, vol 3, nr 5, s. 25-37.(Tidig och viktig essä om den nya graffitins förstadium.)
Kohl, Herbert: Golden Boy as Anthony Cool. A Photo Essay on Naming and Graffiti. Dial Press, N.Y. 1972.(En utvidgning och fördjupning av artikeln ovan).
Mailer, Norman: The Faith of Graffiti. (Fotobok i folioformat, bl.a. med bilder av tidiga tags tagna av fotografen John Naar. Mailers text innehåller både intressanta iakttagelser och mer vidlyftiga filosofiska spekulationer.) Praeger, N.Y. 1974. 
Ley, David & Cybriwsky, Roman: Urban Graffiti as Territorial Markers. Annals of the Association of American Geographers, Vol 64, Nr 4, Dec 1974, s.491.(En av graffitiforskningens klassiker). http://www.jstor.org/stable/2569491
Padwe, Sandy: The Aerosol Autographers – Why They Do It. Philadelphia Inquirer Magazine, May 2, 1971.
Hogan, Don: 'Taki 183' Spawns Pen Pals. The New York Times 21/7 1971; International Herald Tribune 24-25/7 1971.
Chalfant, Henry/Cooper, Martha: Subway Art. T&H 1984. (Graffitimålarnas bibel.)
Stewart, Jack: Subway Graffiti. New York University 1989.(En systematisk genomgång av både den traditionella graffitins historia och spraykonstens utveckling i New York.)
Jacobson, Staffan: Den Spraymålade Bilden. Lunds universitet 1996.
Kimvall, Jacob: Bortom Klichéerna.  Stockholms universitet 2007. 
About New York Graffiti History. http://at149st.com/history.html (Graffitimålarnas egen historieskrivning från kretsen kring I.G.Times).

7 kommentarer på “GRAFFITINS PIONJÄRER, del 1 (av 3).

  1. lista de email
    15 september, 2012

    thanks for this matter. i understand to be able to succeed well in writing articles and my inspiration always comes from your blog, thanks for the help! lista de email lista de email lista de email lista de email lista de email

    Gilla

  2. lactose
    18 maj, 2013

    Quality stuff here on wordpress.com, man. I’m happy you’ve been able
    to gather up all this content here, and I’m loving the way you deliver it. You’ve taken the effort to make it simultaneously entertaining
    and intelligent. I can not wait to discover much
    more from you. A beneficial blog without a doubt.

    Gilla

  3. 九州娛樂城
    1 september, 2014

    Marvelous website, thank You !!

    Gilla

  4. Pingback: Krönikan 20-21/1 (2) 2018. IWW agerar mot rasism. | Konst & Politik

Lämna ett svar till lactose Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: