Konst & Politik

Staffan Jacobson – författare, konstnär och frihetlig socialist i Lund.

Krönika #34

Krönika #34

Om färgernas mysterium med mera

Världen: Castro bloggar, alltså lever han

Fidel Castro bloggar på http://www.cubadebate.cu om klimathotet. Utvinningen av skiffergas genom ”fracking”, där man med högt tryck och kemikalier pressar ut gas från berggrunden, nämns som ett av de värsta miljöhoten. Det är bara att instämma. Cuba har visat sig som ett föregångsland genom sin gröna miljöomställning. Till skillnad från USA.

Sverige: Kopismen ny religion

Det låter som ett skämt och är det kanske också men ”kopismen”, att kopiera saker t.ex. filer, har erkänts som ny religion. Information är heligt, och kopiering är sakramentet, säger Isak Gerson (pp), självutnämnd överstepräst.

Att informationen vill vara fri, liksom människan, håller jag helt med om. Men vad har det med religion att göra? Ett sätt att undgå förföljelse antagligen. Vad som helst duger numera som innehåll i en religion. Annat var det på de fornindiska Vedaböckernas tid. Och när egyptierna dyrkade Solen som gud kunde ingen gärna påstå att ”gud finns inte”. De äldsta religionerna var bäst menar vissa, därefter har det bara urartat och blivit allt mer auktoritärt och/eller irrationellt. Jag tycker personligen att man kan skilja på folkliga och antiauktoritära trosuppfattningar som animismen eller de medeltida anabaptisterna, och på de kyrkligt organiserade monoteistiska lärorna, som alltid står på maktens sida. Och Humanetiska Förbundet, de fundamentalistiska ateisterna, är värst av allihop.

Lund/Malmö: Tusentals mot mordvågen i Malmö.

Efter flera mord den senaste tiden samlades tusentals demonstranter i Malmö. Vad är orsaken till att de meningslösa våldsdåden och den illegala vapenhanteringen ökat? Gangsterismen. Vad beror den på? Kapitalismen så klart. Avskaffa kapitalismen och bara en så liten kriminalitet att den kan hanteras blir kvar. Hantera den och problemet är löst. Då kan vi bli av med polismakten på samma gång, vilket vore väldigt skönt.

Från mitt staffli: Vit stockros i sommarfönster.

Jag har gjort en ny målning, igen, och ska nog foga den till ”100 målningar.” En annan bild får i så fall flytta på sig. Den nya heter ”Vit stockros i sommarfönster” och var egentligen en färglaboration från början, utan något särskilt figurativt motiv.

Det är gåtfullt hur vissa färgnyanser som finns (eller inte finns…) i naturen undgår att återges i bild. Jag har ett trädgårdskungljus här utanför i min lilla täppa. Det är fascinerande att se hur de gul-lila och brunrosa färgerna utvecklas till en enda nyans som det vad jag vet inte finns någon beteckning på. Det går bara inte. Att påtala ljusets våglängder eller någon annan rationell förklaring förminskar bara den poetiska upplevelsen. Ja, ja, visst är det ljus, optik och fotoner…men varför är det så underbart vackert?

Om jag åker bil och betraktar månen genom bilfönstret, så säger barnet i baksätet: Titta, månen följer efter oss! Ska jag då torpedera denna magiska upplevelse med en förnuftig förklaring?

Så jag lade olika tunna lasyrer med oljefärg och linolja i vertikala och horisontella fält för att iaktta hur dom blandas. Mycket intressant. Hudfärg är av tradition det kinkigaste; att grunda med en svag grön lasyr är det säkraste, och övermålningen i transparant röd järnoxid med detaljer i vitt, svart och rött brukar gå vägen. Lättast är det att hålla hela bilden ljus, då kan det i stort sett räcka med vitt och litet ockra. Så gjorde Anders Zorn, den bäste svenska porträttmålaren.
Den bästa hudfärgen hittills är inte den på Madame Tussauds vaxdockor utan t.ex. ett tatuerat porträtt av Bakunin som finns i artikeln på min blogg om hans flykt från Sibirien. I verkligheten, inte på bild. Genom att göra bilden på människohud blir det onekligen en exakt hudfärg! Vilket det ju finns många av… Någon färg som kan ersätta huden finns inte, eftersom det är ett naturmaterial uppbyggt i många skikt, en del genomskinliga och andra opaka. Därför har huden inte en färg utan flera, och stoffets struktur i sig betyder lika mycket för intrycket som färgtonerna det återspeglar.

Ludwig Wittgenstein, filosofen som menade att språkets gränser också är världens gränser, skrev en liten bok som heter ”Anmärkningar om färger” som en kommentar till Goethes färglära. Där jämför han hur färger namnges i olika språk. Vissa har fler beteckningar, andra färre, och olikheterna är påfallande. Det är vanligt att brunt och violett uppfattas som en och samma färg eller åtminstone har samma namn. En del språk skiljer mest på ljust och mörkt, andra har namn på varje liten nyans. I reklamen och i poesin används ett särskilt fantasifullt språk, typ lindblomsgrönt, och ofta träffar det bättre än de vetenskapliga uttrycken, eftersom färger också väcker känslor. Det finns förresten medier som påstår sig kunna skilja färger åt utan att använda synen, hur nu det kan gå till.

Färgblandning är ett mysterium som aldrig tar slut och därför mycket roligt. Hur grått och rosa vägrar samarbeta; rosa och grönt trivs däremot bra ihop, liksom gult och violett. Grönt och orange älskar varandra. Grönt och lila blandat blir grått! Och så vidare.

Det finns bläckfiskar som har oändligt många fler tappar och stavar i sina synorgan och därför ser tusentals färger vi aldrig kan uppfatta. Insekter ser infrarött, ultraviolett och upplever vissa färger som fosforiscerande. Optiskt aktiva material sedda genom polaroidglas har en underbar jordfärgskala. De iridiserande färgerna (jag använder ofta iridiserande vitt) har en diskret och läcker pärlemorglans.

Jag har alltid tyckt att vitt är den vackraste oljefärgen, i rätt omgivning förstås. Det finns hur många sorters vitt som helst, både som pigment och i naturen. Så då blev det en vit stockros som passade bra in. Jag använde ett foto som förebild eftersom det är vinter nu. Stockrosor är magnifika och lättodlade blommor, liksom lupiner, en annan favorit som också blandar färger på ett subtilt sätt.

Vit stockros i sommarfönster, alltså! Jo en sak till: hela tiden jag målade har jag spelat Dylans ”Absolutely Sweet Marie”. Ofrivilligt blev det litet Carl Larsson-varning, men där har ni kanske förklaringen.

En kommentar på “Krönika #34

  1. Pingback: Lupiner i månsken. | Konst & Politik

Kommentera mera - här eller på Din egen blogg! Jag älskar diskussioner. Pingbacks uppskattas även. OBS! Endast inlägg på svenska.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Information

Detta inlägg publicerades på 7 januari, 2012 by i * KRÖNIKAN.

Translate from Swedish to Your language

Follow Konst & Politik on WordPress.com
%d bloggare gillar detta: