Lunda-andan och lundabohemerna

Med lunda-andan, spiritus lundensis, menas en blandning av tolerans, skepticism och välformulerad kvickhet som för tankarna till Sam Ask, Sten Broman och Hans Alfredson, gärna framförd på den lundensiska dialekt som exempelvis talades av Cilla Ingvar. Journalisten och kännaren Jan Mårtenssons definition var ”en vänlig humor, alls icke utan udd, ett lekfullt allvar, en sund skepsis, en mild men verkningsfull ironi, en distans både till omvärlden och till den egna personen”. Han tillägger att ”lundaskepticismen är omöjlig att ifrågasätta eftersom tvivel på dess existens är det bästa beviset för densamma.”

                          Sam Ask, Sten Broman, Hans Alfredson, Cilla Ingvar

Som vi nämnt tidigare fanns de första impulserna till lunda-andan redan 1793, under Franska revolutionen, som i Lund gav upphov till ett studentupplopp mot adelns arrogans och för social jämlikhet. Enligt samstämmiga uppgifter uppstod därefter lunda-andan på Härbärget c:a 1813, i kretsen kring Esaias Tegnér [1782-1846] professor i grekiska i Lund, sedermera biskop och ledamot av Svenska Akademien, och några av hans vänner. Dåvarande adjunkten Christopher Isac Heurlin och docenten Bengt Magnus Bolméer hade sin bostad i en tidigare gästgivargård vid Lilla torg (strax norr om Domen) i Lund, ”Härbärget”, och där brukade yngre lärare och studenter vid universitetet samlas för att bland annat diskutera aktuell politik och litteratur.

Bland dessa ”härbärgister” kan förutom Tegnér även nämnas professor Jonas Albin Engeström och professor Carl Adolph Agardh. Det var den spirituella ton, den intellektuella och humoristiska samtalsstil med espri som här utvecklades, som kom att kallas för Lunda-andan. ”Det var en blandning av skämt och allvar” säger en samtida, ”man diskuterade frihet, människorätt och vetenskap och refererade också nya böcker”. Omsatt till dagens Lund låter detta nästan som India Däck Bokcafé, ehuru punschbålets klirrande isbitar är utbytta mot starkt kaffe och rykande paroller. Tegnér själv var visserligen något överskattad i sin samtid och är det alltjämt (se t.ex. Fredrik Bööks opus i två delar 1946) men begreppet och företeelsen har levt kvar – som en sorts stil. Spiritus lundensis. Litteraturvetaren Helmer Lång säger att ”Tegnér blev den förste typiske lundensaren, genom sin respektlöshet och kvickhet. Tegnér lade grunden till lundaskepticismen, lundaandan, som allt sedan förnöjt skåningar och retat gallfeber på allvarsmän från den tungsinta Mälardalen.” Den sympati Tegnérs person väckte var i mångt och mycket en sympati för romantikens alla känslostormar som i sin tur var en reaktion mot upplysningstidens kalla förnuft. Hans diktning hade en formell rytmkänsla medan innehållet ofta var en luftpastej. Tegnérs vältalighet går däremot knappast att bestrida, den kände verkligen inga gränser.

Ett likartat men ej identiskt fenomen ska finnas i Oxford, ”Oxfordhumorn”, också detta med akademisk prägel. 1943 sökte AF bringa ljus i frågan om lunda-andan, utan större framgång, och Sydsvenskan hade en artikelserie 1987 som inte heller gav mycket annat resultat än att fenomenet upplöstes i diverse småroliga anekdoter. Språkvirtuosen Povel Ramels relation till lunda-andan var endast indirekt, genom Hans Alfredson och genom hans trogna närvaro vid Karnevalerna och spexen. Vi måste också avgränsa lunda-andan från det som moderata studenter brukar uppskatta: det vulgära, det sexistiska och det omogna. Per Gahrton brukar påpeka detta, och Tiina Rosenberg har reagerat resolut mot den typen av ”humor” á la snapsvisor som även förekommer i spexen, karnevalsfilmerna och i nollningen av nya studenter. Bland de mer ökända exemplen kan nämnas spexmonologen ”Manasse Isaskar” (numera äntligen omarbetad) och Hallands nations ”slavauktion” vid en sittning 16/4 2011. Spexet Uarda har turnerat i andra länder, dock inte i Egypten; underhållningsvärdet i att göra sig rolig på andra kulturers bekostnad har sina geografiska begränsningar. Men från periferin rör vi oss nu obevekligt i riktning mot kärnan.

Q och Uarda.

Stängningen av gamla Café Aten 1973 var ett dråpslag mot Lunda-andan, men än finns det vissa rester kvar. Det förefaller med till sanning gränsande visshet som om lunda-andan numera har två distinkta källor: Q-dikterna i Lundagård (tidningen är tyvärr numera liksom Sydsvenskan oberoende reaktionär) och Uarda-akademien med entourage. Q-dikterna är en sorts lakonisk vers med vidhängande karikatyr, som avhandlar någon aktuell (oftast akademisk) person. Namnet kommer från latinets Quis = vem? och fungerar både som signum och som pseudonym för redaktionskollektivet på Lundagård. Q-verserna har samlats i böckerna ”Lundalynnen” som utkommit i 11 volymer mellan 1925 och 2001, och bland redaktionsmedlemmar som skrev Q-verser fanns från starten 1920 bl.a. Frans G. Bengtsson, Hjalmar Gullberg och Karl Ragnar Gierow. En Q-vers är intern till sin prägel och kräver god kunskap om den ”Q:ade” för att fullt kunna uppskattas. Den kan vara elak på ett elegant sätt, men paradoxalt nog anses det samtidigt vara en stor ära att bli ”Q:ad”. Stilen skall vara raffinerad och stramt formfulländad, och är det också någon gång. Latinska glosor är ganska vanligt förekommande. Karikatyrerna var förr ofta briljanta på ett minimalistiskt sätt – Harald Sjövall (1886-1955) gjorde de bästa – men är idag av en mycket skiftande kvalitet.

Uarda-akademien är ett lundensiskt sällskap som instiftades 1958 av Sten Broman med syfte att ”verka för den lundensiska spextraditionens bevarande i kombination med nyskapande produktivitet”. Akademien har fått sitt namn efter det klassiska lundaspexet Uarda från 1908 och instiftades i samband med att detta firade sitt 50-årsjubileum. Den är en sorts parodi på (och för Bromans del möjligen en kompensation för) det akademiska livet, och har bl.a. utdelat stipendier, satt upp konfunderande minnestavlor och utgivit en egen studentikos ordbok. ”Nasoteket” är kanske mer glyttigt än roligt; en avnazifiering torde vara mer på sin plats  i en stad som haft alltför många bruna episoder. (Idén kommer från Glyptoteket i Köpenhamn, där man samlat gips- och marmorstatyernas avtrillade kroppsdelar, fr.a. näsor, i en särskild monter). Tanken är också en parodisk Hall of Fame. På hemsidan redovisar Uardaakademien sina ”bragder” i följande lista.

• Världshistoriens första landstigning i Lund 1965 efter en strapatsrik båtfärd upp för Höje å och avtäckningen av minnesstenen vid platsen för landkänningen.
• Fastställande av ny stadsplan 1966 med bl.a. kvarteret Spexaren på Östra Torn med Uardavägen och Iliongränd.
• Bestigningen av Billebjer 1969
• Restaurering och placering av Universitetssfinx i Botan 1978.
• Avtäckning av statyn Intighet på krafts torg 1984
• Avtäckning av referensmåttet för enheten ”lagom (lgm)” i Paradisparken 1992
• Avtäckning av referenspunkten för den akademiska kvarten vid Universitetsfontänen 1996
• Östersjöbragden 2001 – den först obrutna resan med tåg Östersjön runt strax efter Öresundsbrons invigning.

I Uardaakademiens Ordbok (1989 m.fl. uppl.) hittar man bl.a. följande upplysande ordförklaringar:

• APOCALYPSO Glad musik på yttersta dagen.
• HÄRSTAMNING Utbrett militärt talfel.
• FASANSVÄRD Mindre vanligt jaktvapen.
• NUDEL Hårlös hundras
• URSINNE Punktlighet.
• ÄLGBLOMNING Viltexplosion.

Ja, se där ordens rätta betydelse!

Lundaskolan har den berömda litterära strömningen under 1950-talet kommit att kallas. Man har då främst syftat på Anna Rydstedts generation, det vill säga på de medlemmar i den litterära studentklubben som var aktiva och publicerade sig i kalendern VOX i början av femtiotalet. VOX var dess eget organ. Förutom Anna Rydstedt bestod denna generation av bland andra Majken Johansson, Göran Printz-Påhlson, den sublime surrealisten Ingemar Gustafson (sedermera Leckius) – varje mening som en putsad ädelsten – Åsa Wohlin, Lennart Fröier, Bo Strömstedt, Tryggve Emond och Harald Swedner.”Lundensarna var ironiska, inte minst självironiska, därtill belästa och språk- och formmedvetna samt på ett särskilt sätt upptagna av språkets och skrivandets problem” säger J-O Ullén i sin bok om Anna Rydstedt 2000.

Lundaromanen kallas Lunds egen litterära genre. Det är en utvecklingsroman där den unge (studenten)s upplevelser i Skånes städer, i Köpenhamn och på Österlen, leder honom genom livet mot en förhoppningsvis ökad mognad. Prototypen är Fritiof Nilsson Piratens ”Tre Terminer” 1943 som utspelas på 1910-talet men hit kan också räknas mer samtida böcker som bl. a. Öjevind Lång ”Själens Ghetton” 1971, Thomas Löfström ”Till min syster” 1988 och undertecknads ”Dialog om Frihet” 2001.

---

Anna Rydstedt, Lennart Fröier, Ingemar Leckius, Göran Lundström, 1951.

Förutom att Lund har en egen dialekt, den bedårande ädelskånskan (Cilla Ingvar!) finns det i vardagsspråket förutom skånska glosor gott om vetenskapliga uttryck, litterära referenser och kökslatin. Bli därför inte förvånad om någon som ska utbrista ”Vad i helvete nu då?” i stället utbrister ”Quid in helvetia nunc?” Och varför säga ”Hej på dig, du” när det klingar så mycket skönare med ”Salve!” Med en skånsk kompromiss ”Salve, salve po’ daj!”

Ett välkänt tema i lundahumorn är den godmodiga men konsekventa mobbningen av konkurrenten Uppsala, som gärna framställs som litet yngre och litet mindre t.ex. vad gäller akademi och centrala byggnader. Sam Ask brukade säga att ”Visst är Uppsala lärdomens säte.” Och så tillägger han : ”Men Lund är dess huvud.”

Tolerans.

Vad beträffar beståndsdelen ”tolerans” i Lunda-andan har den att göra med studentlivet, att Lund är en genomfart i livet, de många ungdomarna i befolkningen och med ”lundabohemerna” som vi ska granska i nästa artikel. Man kan vara non-konformist utan risk och klä sig hur som helst, och det finns ofta en generositet i det informella umgänget. Att staden haft och har en tydlig vänsterprägel som motvikt till det borgerliga etablissemanget har också spelat roll. Lagliga graffitiväggar finns här numera, men ännu inte legaliserade husockupationer. Till kommunfullmäktige har lunda-andan inte nått.

Allting accepteras dock inte i Lund, men även detta ser litet annorlunda ut. Något alkoholförbud på allmänna platser finns inte, vilket c:a 25 000 personer i Stadsparken tycks uppskatta varje Valborg; landets största spontanfest och på sitt sätt mycket lundensiskt. Under Karnevalen ser polisen alltid mellan fingrarna. Fascister vill dock Lundaborna varken ha på gatorna eller i kommunfullmäktige, där de skam till sägandes understundom uppträder. Där går gränsen för lundatoleransen— någon tolerans mot intolerans finner man inte här, och tur är väl det.

 Litteratur:
 Åkerman, Nordal (red) Det krökta rummet. Cavefors 1966.
 Mårtensson, Jan m.fl: Lunda-andan. Sydsvenskan 1987.
 Ossiannilsson, Sölve m.fl: Lund i närbild.  W&W, Lund 1950.
 Bo Lundin: Spexens spex – en rutten historia. Lundagård jan 1/1967.
 Uarda. Libretto. Uardaakademiens förlag 2008.
 Boken "Humor i Lund" rekommenderas ej ity den inte är rolig. K.Arne Bloms mediokra deckare ingår inte heller i denna lista.
 Wallengren, Axel: Falstaff fakirs Vitterlek. A&W 1957. Ill: Poul Strøyer. (Detta är däremot en svårslagen humoristisk klassiker).
 Smedberg Bondesson, Anna: Lundaskolan. www.annarydstedt.se
 Kenneth Carlsson:En hotad art. Lundagård 2013. http://lundagard.se/2013/04/04/en-hotad-art/ (Om överliggare i Lund, nu och då).
 Film: http://svtplay.se/v/2395190/klipp_jag_ar_san_har_-_en_film_om_sten_broman
 Övriga källor: Lundasamlingen, Ekska Huset (numera Stadsbiblioteket) 
 sv.wikipedia.org 
 www.uardaakademien.se 
 www.sverigesradio.se/p1 Hör Cilla Ingvars vackra Lundadialekt på Sveriges Radios arkiv för Sommarpratare!

Bohemernas Lund

”…en massa människor som alla hade kommit till slutsatsen att samhället suger.” —Amiri Barak.

Målningen här nedan heter ”Tillbaka till naturen” av den danske tecknaren och humoristen Robert Storm Petersen (1882-1949). Den visar till vänster den grå massan av människor som köar till en likaledes grå tillvaro, och till höger den färgglade individualisten som går sin egen väg i frihet. Storm P:s ”gubbar” gick som följetong i pressen och höll humöret uppe på folk i Norden under de dystra krigsåren. Hværgang!

Vad är en bohem? Uttrycket kommer av Böhmen som ansågs vara romernas hemland (vilket inte stämmer) och syftar på en krets av oregelbundet och sorglöst levande artister, författare, musiker, studenter och andra. Henri Murgers roman ”Scènes de la vie bohème” 1851 gjorde uttrycket känt, liksom Puccinis opera Bohème. En bohem är en person som lever ett fritt liv som avviker från mängdens. Ett okonventionellt och marginaliserat liv med fri kärlek eller normbrytande familjegrupperingar och enkla levnadsförhållanden. En som tar dagen som den kommer utan planering. En godmodig individualist och excentriker.

Tove Jansons Muminfamiljen levde (i litteraturen) ett sådant liv, i synnerhet då vagabonden Snusmumriken, och John Steinbeck skildrar bohemerna i Tortilla Flat för vilka tillvarons mål var ”en stulen kyckling och en gallon vin om dagen” i boken ”Riddarna kring Dannys bord” (1935). Jack Kerouac, Allen Ginsberg och de andra beat-poeterna var bohemer liksom hippierörelsen och vissa konstnärsgrupper. Lower East på Manhattan är än idag ett äkta bohemkvarter, särskilt kring Avenue A, B och C, sedan SoHo och Greenwich Village blivit gentrifierade.  Saint Germain des Pres var ett kvarter i Paris känt som lettristernas, existensialisternas och bohemernas tillhåll under det gyllene 1950-talet. I 1880-talets Oslo (Christiania) härjade Christiania-bohemerna, en anarkistisk litterär grupp med Hans Jaeger som centrum. Under förra hälften av 1900-talet räknades bohemerna i det nu rivna Klara-kvarteret i Stockholm till ungefär 200 personer. På Café Cosmopolitan, krogen Tennstopet och liknande inrättningar satt Nils Ferlin, Viktor Arendorff, Lille Bror Söderlund och andra sedermera berömda författare, journalister och poeter och diskuterade, sjöng och skålade i väntan på att något av de många tidningshusen i kvarteret skulle acceptera och köpa deras alster.

”Nog finns det problem utav alla de slag och bekymmer, men sånt gäller ju över lag. En fattig bohem måste leva var dag och har rakt inte råd att spara.Varken sorg eller plåga må störa hans frid ty han är en förmåga, han bidar sin tid medan dagarna gå och han tar sin klass II
på ett ölschapp i gamla Klara.”

 Ur ”Balladen om Eken” (1947) av Ruben Nilsson (1893-1971).

Ett självständigt och sökande intellekt hör till bilden, liksom ett okonventionellt yttre. Ovilja eller oförmåga att anpassa sig till en borgerligt inrutad tillvaro är typisk, och därför är det inte självklart att exempelvis Sten Broman (som var känd för sin punktlighet och perfektionism) kan kallas bohem, även om han var mycket originell i andra avseenden som med sin aparta klädsel. Ostron och champagne var inte bohemens meny — om det inte var gratis förstås, som det ofta var för Sam Ask. Frank Heller ger målande beskrivningar av denne legendariske överliggare, karnevalsgeneral, skådespelare, vältalare och bohem och Fritiof Nilsson Piraten menar med Mark Twain att han ”hade en god berättares främsta egenskaper: förakt för sanningen och en stor respekt för det sannolika”.

Det räcker nog  inte med ett  yttre som  Salomon Schulmans för att kvala in som bohem. Alkohol och psykisk ohälsa behöver inte alls vara ett inslag — det finns bohemer som är helt rationella och lever spartanskt — men kan vara det någon gång. Uteliggande, hemlöshet och luffarliv finns det i sig ingen anledning att romantisera, men här gäller det inte dessa utan mer så att säga trasproletariatets övre segment, akademikerproletariatet i viss mån, och med en livssituation som är självvald. Den gemensamma nämnaren är en ogenerad livsglädje. När jag skriver om bohemer i det följande är det kärleksfullt och aldrig nedsättande menat.

Violinisten Tua, Frank Heller (Gunnar Serner), Snusmumriken, Emil Kleen.

Vad är då en lundabohem? Tua är en smått legendarisk del av studentkaféet i anslutning till restaurangen på Akademiska Föreningen i Lund. Den 5 oktober 1886 fick Lund besök av den italienska ”violinälvan” Teresina Tua som gav en konsert just i Stora salen. Konserten blev en succé och man namngav ett par rum i anslutning till caféet (och där Tua under vistelsen bodde) efter henne. Tuakotteriet 1890 fick sitt namn efter detta rum där gruppen av överliggande studenter ofta hade sammankomster. Exempel på mer eller mindre kända medlemmar är Emil Kléen, Paul Rosenius, Adolf Strömstedt, Axel Wallengren (Falstaff, fakir), Lars Rydner, Albert Sahlin, Axel Danielsson, John Wigforss och Carl J. Kullenbergh. Tuakotteriet var till viss del en fortsättning på den radikala studentföreningen på 1880-talet, D.U.G. (De unga gubbarna), som officiellt upphörde 1891 och där Bengt Lidforss som student också var tongivande.

Bengt Lidforss förklarar i sin bok om Axel Danielsson att ”det som sammanhöll dessa olikartade andar till ett kotteri, var en starkt utvecklad, av inga tvivel anfrätt kulturidealism, ett lidelsefullt förakt för det konventionella i alla dess former, en livslust, orolig och hemlös /…/och till sist och icke minst, den trygga känslan av intellektuell jämbördighet”. Tuakotteriet upplöstes så sakteliga när dess medlemmar gav sig av inom och utom Sverige. Detta skildras av Emil Kléen i hans självbiografiska roman Venus anadyomene. 1893 fanns det inte mycket av Tuakotteriet kvar, men gruppen samlades sporadiskt till och från. Kärntruppen höll sedermera till på krogen Åke Hans, där August Strindberg under sina vistelser i Lund gärna umgicks med dem som fanns kvar i staden. Albert Engström gjorde 29/5 1902 ett påhopp på Lundabohemerna i tidskriften Strix och bidrog därför till att befästa begreppet. Han jämförde dem med de vilda franska poeterna och bohemerna Paul Verlaine (1844-1896) och Arthur Rimbaud (1854-1891). Jämförelsen utföll enligt Engström inte till Lundabohemernas fördel, men en påverkan fanns, liksom från Baudelaire och symbolismen.

Om Tua-kotteriet skriver Mats Parner: ”De var alla, med Lidforss som given portalgestalt, självförbrännande men ljushungrande själar som på ett frivolt och utmanande sätt lekte med både liv och död. Trotsigt slungade de sig mot ljuset, brände vingarna och störtade till marken med grogglasen i händerna. Alla identifierade de sig med samtidens vänsterströmningar. Dock var Lidforss utan tvivel den som stod arbetsfolket närmast och som bäst förstod de fattiga och elända”. Parner citerar också professor Nils Heribert Nilsson som sagt att ”De var inte stöpta som vanliga ljus och brann inte i någon helgedom”.

På 1890-talet fanns också ett antal ”suspekta individer” i Lund, som ”Lackmus”. Och  ”Katolske Prästen” (som alls inte var katolik och inte heller präst). Han hette Hellqvist, en lång, smal och gulsiktig man med svart skägg, slängkappa och slokhatt, alltid tuggande på en cigarr. Han var både vänlig och mycket lärd och livnärde sig på att ge privatlektioner i diverse språk.  Och så fanns ”Pipis” som sålde piprensare och borstar. Luffaren och vagabonden ”Ola Träben” bodde på Lunds fattighus där han berättade om sitt svåra och äventyrliga liv. Under sin sjömanstid 1919–27 gick sedermera Nobelpristagaren och författaren Harry Martinsson på luffen i Sverige, Norge och Sydamerika, och 1921 anhölls han för lösdriveri i Lund, berättar författaren Karl-Ove Andersson. Ett annat välkänt original var skulptören, poeten och kverulanten Johannes ”Skopas” Collin (1873-1951) om vilken det sägs att ”han kunde lätt förtörnas men var alltid vänlig mot djur och barn”. Han ansåg sig inte uppskattad som konstnär efter förtjänst och brukade sälja lotter med sina små statyetter eller diktsamlingar som pris. Samtliga dessa var okonventionellt klädda och hade också andra egenheter.

Spiritismen fick stor utbredning under sekelskiftet 1800/1900, och ett sådant sällskap fanns i Tomegapshuset i Lund. Den mer seriösa Teosofin fanns också i Lund och konstnären Hilma af Klint (pionjär inom abstrakt konst) var en av de aktiva. Och i sin bostad här experimenterade August Strindberg med alkemi. Också detta fanns i tidsandan.

De ”äkta” bohemerna har aldrig varit särskilt många; här gäller kvalitet före kvantitet. De originella akademiska lärarna däremot desto fler. Några av dessa kunde avnjutas i det populära tv-programmet Fråga Lund som direktsändes från AF 1962-2000. Docenten i tomtar & troll Jan-Öjvind Swahn, lätt igenkännbar genom sina tvesynta glasögonbågar, var conferencier. Några andra kända namn:

• Gerhard Bendz, docent, sedermera professor i klassiska språk
• Sten von Friesen, professor i fysik
• David H. Ingvar, docent, sedermera professor i neurologi
• Carl H. Lindroth, professor i entomologi
• Jörgen Weibull, docent, sedermera professor i historia

Freds- och konfliktforskaren Håkan Wiberg (1942-2010) var 1960-talets Sam Ask, en frodig man som var specialist på allt från utrikespolitik till brännvinskryddning, med ett lysande intellekt och ett lika lysande verbiage och klädd i kortbyxor och sandaler även på vintern, vid denna tid ibland med ett FNL-märke i det stora röda skägget.

Gränsen är flytande mellan lundabohemer och lundaoriginal, excentriker, non-konformister och individualister. George J:son Karlin (1859-1939) kan nog också räknas till originalen i Lund. 1882 grundade han Kulturen, med en ovanlig förmåga att övertyga och en lika ovanlig ekonomisk oförmåga. Han tiggde, lånade eller köpte alla tänkbara typer av föremål och byggnader till utomhusmuseet och med sin bullrande och offensiva personlighet lyckades han bygga upp en imponerande stor samling svensk kulturhistoria som växer än idag, större än Skansen i Stockholm. Många drog nog en lättnadens suck när muséet blev förstatligat.

Två legender som visserligen hade en högborgerlig bakgrund men som ändå levde ett ganska påvert liv materiellt och kompenserade detta med allehanda upptåg och intellektuella bedrifter var förut nämnde entertainern och levnadskonstnären Sam Ask (1878-1937) och den kongeniale översättaren av persisk lyrik Eric Hermelin (1860-1944). Sam var en volyminös man som i ett vykort från Italien meddelade att ”Nyss utklämd ur Simplontunneln utbreder jag mig nu över den lombardiska slätten.” Friherren Hermelin bodde i 1:a klass på S:t Lars på grund av bipolära problem med vidhängande alkoholincidenter, s.k. dypsomani. Han hade omyndigförklarats och placerats här av sin släkt när han återkommit från sina vådliga äventyr i USA, Indien, Jamaica och Australien. Mellan de avancerade persiska poesitolkningarna knöt han ihop lakan, kvickt ut genom fönstret och sen direkt till Stäket, Storkällaren eller Köpenhamn. När han var på rymmen levde han vagabondliv, vilket Malin Gregersen på ett förtjänstfullt sätt jämför med livet för en mer proletär luffare, den förut nämnde Ola Träben, även han en efemär lundabo, sedermera intervjuad på Lunds fattighus på Själabodgatan.

S:t Lars (detta avskilda subkulturella samhälle där kroniskt hospitaliserade patienter bodde från vaggan till graven) inhyste emellanåt också den berömde landskapsmålaren Carl Fredrik Hill (1849-1911), som tillbringade sin sista sjukdomstid i föräldrahemmet där det numera står en fontän till hans ära. Han efterlämnade tusentals teckningar med en frodig fantasivärld som fick lika mycket uppmärksamhet som hans tidigare oljemålningar.

1920- och trettiotalets lundastudenter levde på punsch och växlar. Punschen skulle vara kall, utom till ärtsoppa då den skulle vara varm. Växlarna är svårare att förklara. Detta var före studielånens tid. Det rörde sig om en sorts skuldförbindelse som också fungerade som betalningsmedel, den skulle vidimeras med namnteckningar av personer som var ansvariga om den inte betaldes i tid. Tydligen gick det att trolla med dessa papper så att man kunde hålla sig flytande tills de preskriberats efter 1-3 år. Det var en elastisk ekonomi på alltför hög abstraktionsnivå och författaren Frank Heller var ett av offren för denna trafik. Den celebra skånska kultureliten, med namn som Frank Heller, Falstaff fakir, Piraten, Frans G. Bengtsson, Sten Broman, Wiwen Nilsson, GAN, Viking Eggeling, Edvard Persson, Åke Ohlmarks och Anders Sten — samtliga män och med anknytning till Lund, direkt eller indirekt — går vi raskt förbi. Om dessa har det skrivits spaltkilometer, de var oftast etablerade och stadgade och vi nämner dem bara i förbigående och inriktar oss på de mest intressanta ur bohemsynpunkt. Av den skånska kultureliten kan nog bara den nyss nämnde författaren Frank Heller (Gunnar Serner) 1886-1947, räknas som bohem. Han levde ett mycket äventyrligt liv och efter en incident med förfalskade växlar tillbringade han lång tid i landsflykt i svindlande karuseller kring roulettborden i Monaco, kalkylerande på det säkraste sättet att spränga banken. Och Sam Ask förstås, den virtuose vältalaren och sedermera filmmanusförfattaren, som levde ur hand i mun men ändå ganska gott.

Det finns åtminstone två lysande genier i denna illustra skånska krets, kanske fler, och vi tänker då först på Falstaff fakir, aka Axel Wallengren. ”Han var en säregen typ för den skånska litteraturriktningen och alldeles speciell för den skånska humorn. Högst originell, livfull och intressant, fylld av de spirituellaste infall, utövade Wallengren på sin tid ett starkt inflytande framförallt på studentgenerationerna” skrev Folkets Tidning 1915.  I ”Falstaff Fakirs Vitterlek” (1950) finner vi bl.a. följande bevingade ord: ”Vatten är ett farligt gift//vilket omger Visby stift”.

Det andra geniet är Hans Alfredson. Båda mycket skickliga stilister, Hasse dessutom filmmakare av högsta kvalitet. Tillsammans med Tage Danielsson utgjorde Svenska Ord AB 1961-1985 den mest intelligenta humorduon i Sveriges historia, en kombination av östgötsk bondkomik och lundensiskt spexhumör, och med ett starkt socialt engagemang måste vi tillägga, något som knappast märks i den övriga kretsen. Folke ”Spuling” Lindh (1921-1998) kallades en advokat och spexare i Lund som Hans Alfredson betecknar som ”den mest underhållande människa jag träffat i hela mitt liv”. Hasse säger om sin studietid i Lund på 1950-talet att ”Då var studentkåren liten och betydelselös. Idag är den stor och betydelselös… men roligt hade vi. Och tänk vad allt var billigt på den tiden!” Hasse studerade litteratur, konst och filosofi och jobbade i många år på sin fil kand. Innan han skrev spexet ”Djingis Kahn” och blev komiker tänkte han sig nämligen  en framtid som journalist.

Men åter till ämnet. En tvättäkta bohem, och av mycket folkligare snitt, var däremot Ledde – Karl-Erik ”Ledde” Lundberg (1926–1992). Han kom ur fattiga arbetarklassförhållanden som fosterbarn, växte upp på Prennegatan och var en skicklig fotbollsspelare – frånsett att han vägrade träna – och startade Lunds FF.  Han hade ett stort frihetsbehov och ett lika stort behov av flaskan, och han livnärde sig som gåramålare i sitt älskade kvarteret Nöden. Där gjorde han sina konterfejer som han sedan sålde – eller bytte på något av kaféerna till mat och dryck. Han ska ha använt olika kompliment till oljefärgen som grön karamellfärg med konjak som bindemedel. Han målade tusentals gatubilder och hade också utställningar. Till myterna hör hur han flyttade på Domkyrkan så den passade hans bilder. Fanns det någon på gatan han inte tyckte om kunde han utesluta dennes hus. Lyktstolpar och skorstenar kunde han också ta bort. Ibland när han sålt en tavla kom han tillbaka till köparen och sa att han glömt lyktstolpen och skulle måla dit den. På så sätt tog han betalt två gånger för samma tavla, berättar Jenny Engvall som skrivit uppsats om honom. Ledde tyckte inte om bilar och det hände att han stoppade trafiken. Polisen tyckte inte heller om när han köpte p-biljett och lade sig på en p-plats och sade sig vara en liten Fiat.

Han var förebilden till figuren ”Artisten” i Per Wahlöös bok ”Hövdingen”. Det har föreslagits att han skall stå staty vid Systembolaget på Mårtenstorget. Vi minns honom väl, alltid med mössan på sig året runt.

 

 

 

 

---

Livet på det jättelika Café Athen i AF-borgen, alltid öppet, var en tummelplats för udda individer med eller utan anknytning till universitetet fram till 1973. Eftersom allt nödvändigt fanns där inom bekvämt räckhåll, mat, öl, tobak, kaffe, te, böcker, tidningar, vänner av båda könen, intressanta diskussioner, schackspelare på elitnivå, så fanns det ofta ingen anledning att gå därifrån överhuvudtaget. Tentera kunde man också göra där. Trots/tack vare detta fanns det överliggare som läste enstaka kurser i decennium efter decennium utan att någonsin ta examen (se: Appendix.) Dom fick istället en alldeles förträfflig allmänbildning och en klar fördel när det spelades trivial pursuit. Sam Ask har vi redan nämnt. Legenden Otto Steiman lyckades under sina 94 terminer 1913–1960 tentera ett (1) betyg historia allt som allt; resten av tiden tillbringade han på Athen. Den siste överliggaren torde ha försvunnit samtidigt med att UKAS’ fasta studiegångar infördes.

På 1950-talet fanns ett annat bekant original i Lund, Lasse i gatan, som bodde på Vipeholm och på dagarna var hästskötare åt stadsbuden. Tyvärr blev han mobbad av sin tanklösa omgivning; 50-talet kan verka idylliskt på avstånd men kravet på social anpassning var obönhörligt. 1960-talet var bättre eller åtminstone mer tolerant i detta avseende.

Vad som däremot inte förändrats är A-laget på bänken utanför Konsthallen på lagom avstånd från Systemet, en pittoresk institution som trots ordningsmaktens ansträngningar aldrig gått att utrota. Många ansikten har bytts ut genom åren, vi minns särskilt Knut och Silverräven, den förre filosofiskt mild och den senare lätt aggressiv, men fenomenet är sig likt än idag.

Individualanarkisten Klas Hellborg (1941-1992) har vi också nämnt förut, Lundabo, schackspelare, journalist och konstnär, synnerligen aktiv i 1968 års händelser i Lund och en av dess viktigaste och mest engagerade personligheter. Klas hade också täta förbindelser med Drakabygget i Örkelljunga, Jørgen Nash’s konstnärskollektiv anslutet till Bauhaus Situationist. ”Han ville alltid gå mycket längre än alla andra” säger Ingemar Johansson som kände honom väl, ”på så sätt var han faktiskt den seriösaste”. Jag kände honom också, liksom hans bror och systrar. 1968 var vi de enda två anarkisterna i Lund i en solidaritetsdemonstration för Sorbonnestudenterna i Paris, och Klas uppfann på stället slagordet ”Ta kål – på de Gaulle!”

En annan konstnär och bohem var Jan ”Sokrates” Winter.

Courtesy Jan Winter facebook.com

Jan Erik Herbert Winter, född 1 mars 1936 i Kristianstad, död 31 oktober 1982 i Nybro, var en svensk konstnär. I slutet på 1950-talet studerade han på Konstfack. Han har bland annat ställt ut på Ateljer Aosehus, Galleri Sol, Lund, Salongen -69, Konstföreningen i Kristianstad, Galleri S:t Petri, Lund, Galleri Ateneum, Lund, 1973 Lilla Galleriet, Nybro, Stadsbiblio­teket, Hörsalen, Nybro, Sydosten, Kalmar konstmuseum. Winter flyttade till Lund på 1960-talet där han blev känd under namnet Sokrates. Bland annat är han omnämnd i romanen Övervintraren av Willy Josefsson som en av stammisarna på Café Athen. Winter flyttade med sin familj 1974 till Nybro och gick glasskolan vid Orrefors. Därefter arbetade han några år som en av Orrefors två handgravörer och graverade bland annat många arbeten i graalteknik formgivna av Eva Englund. Han fanns alltid på Cafe Athen och var den sista gästen 1973 när det stängde. Han hade sitt Galleri Sol med ateljé och var en mycket omtyckt lundaprofil tills han slutade sina dagar 1982, och 12/11 2012 ordnade galleri Zimmerman en minnesutställning. Jag kände honom väl, och när jag ville prata politik (vilket jag gärna ville redan då) brukade han säga: ”Ja, men låt oss ha roligt!”

1967/68 flyttade en grupp hippies, de första i Sverige, in i två fallfärdiga hus på Stora Fiskaregatan 11 i Lund. (Den som inte är lundabo låter sig lätt förvirras av att Stora Fiskaregatan är den mindre medan Lilla Fiskaregatan är den större; endast Byggnadsnämnden på sina olympiska höjder vet varför). Fastigheten var dels ett lågt hus ut mot gatan, dels ett något större gavelhus strax intill kring en liten gård. Huset blev 130 år innan det revs 27/10 1983. Först användes det av snickaren Ohlqvist som tillverkade likkistor, därefter ägdes huset av disponent Boklund och till sist av direktör Björklund.

”Vita Huset” ska inte här förväxlas vare sig med det i Washington eller med det på Kulturhistoriska museet, eller med det nuvarande på Djingis/Östra Torn. Huset kom alltså att kallas ”Galleri Vita Huset” och blev det allra första svenska hippiekollektivet då en arkitekt flyttade in och upplät fastigheterna åt ungdomar han kände. Huset mot gatan användes som galleri. Där visades bl.a. foton från Kuba. Inträdet var 1:- och utgjorde hela kollektivets ekonomi. Varje dag samlades enkronorna ihop av den som skötte inköpen, och därefter var det matlag för alla i huset. Man satt ute på gården och grillade över en fotskrapa lagd på stenar. Maten var vegetarisk. Huset in mot gården användes för sovplatser. På vinden hade man delat av individuella utrymmen genom att spänna upp lakan. Keddy (som var mitt smeknamn då) bodde däremot i ett tält på ett mellantak alldeles intill. Han hade en utmärkt utsikt när han vaknade, och brukade börja sin frukost med ett äpple från trädet som växte upp i höjd med taket. Där satt han sen på dagarna och skrev poesi på skrivmaskin och smuttade på ett glas vin. I ett annat träd låg en hippieflicka i en hängmatta och spelade bambuflöjt. En tramporgel stod på gräsmattan och den användes särskilt under varma sommarnätter. Flera i kollektivet var invandrare, och det officiella språket var engelska. Det fanns också ett intensivt intresse för Indien och allt indiskt bland kollektivets medlemmar, något som senare skulle leda fram mot alternativsamhället Auroville i Indien. Ur denna brokiga, vänliga och intellektuella skara skulle flera sedermera kända författare, konstnärer och kompositörer träda fram.

---

                       

Jimi Hendrix spelar på AF Stora Salen i Lund 10 september 1967, 18.30 och 21.30. Förband Hansson & Carlsson. Foto courtesy http://jimihendrix.forumactif.org

---

På Vita Huset bodde eller vistades sådana som kallades Marco, P2, Roten , CG, Agenten, Zingo, Poeten, Tuss, Bente Larsen (bild t.v.), Keddy, Huno & Mi, Anders & Gunilla, Melinda, Timmo, några portugisiska desertörer med flera, ett trettiotal inalles. ”Gräs” var ett vanligt inslag i tillvaron, vilket det också var för i stort sett hela den ungdomsgenerationen — och på ett helt odramatiskt sätt; några tyngre preparat var ännu inte vanliga. I Malmö hade Sture Johannesson sitt Galleri Cannabis, och han besökte Vita Huset när han förberedde den skandalomsusade Underground-utställningen på Lunds Konsthall. Vita Huset anordnade ”Love-in, workshop, bodypainting & light show” i trädgården där sitar och bongotrumma trakterades, och man tillverkade också batikkläder, halsband och affischer. Det var som ett litet San Francisco mitt i Lund.

Hösten 1968/69 blev kollektivet vräkt. Mer solventa hyresgäster flyttade in under 1970-talet, men ibland stod huset tomt. Därefter kom ytterligare en kort storhetstid med Klubb Kashban, som numera är en viktig episod i Lunds (och Sveriges) musikhistoria.

Historien om punk-klubben Kashban som alltså hade en kort men intensiv tid på Stora Fiskaregatan 11 i gårdshuset 1979-80 berättar Mats Liljegren för projektet Popstad Lund. (Tipstack till Kenneth!) Där finns också detta foto av det gårdshus man använde (foto: courtesy Popstad Lund/Kulturen i Lund).

Samt bilder från spelningar, gästboken med Thåströms och Lou Reeds namnteckningar (?) och ett facsimil på hyreskontraktet (1200:-/år). http://www.popstadlund.se/?p=214  Tätt packade i ett litet utrymme drack man billig öl och spelade högljudd musik. Innertaket var i upplösningstillstånd. En omodern bostad vid denna tid kunde man få hyra för 50:- i månaden, vilket var en förutsättning för hela bohemlivet. 1983 revs alltså husen för en bilparkering och det dröjde länge tills nya byggnader tog dess plats. Idag är hela St. Fiskaregatan på denna sida bebyggd med dyra pastellfärgade postmoderna bostadsrätter, från hörnet vid Nygatan med sekelskifteshusen och fram till Zigges Cigarett, en affär som hängt med under hela perioden. Bostaden på adressen St. Fiskaregatan 11 var 2012 värderad till 1 395 000 kr.

En tillfällig fortsättning på Vita Huset blev Marcos skapelse Fria Akademien på Stora Södergatan 37 in på gården. Det var en mycket öppen planlösning i två etager med stege upp till ett loft där man satt på golvets äkta mattor och mjuka madrasser och diskuterade och lyssnade på musik: Dylans John Wesley Harding och Beatles Sgt Pepper. Mitt intryck av denna tid är att man nästan alltid satt på golvet, pratade, rökte vattenpipa och drack the. Att sitta på stolar var borgerligt.

Av de andra boendekollektiv som fanns i Lund på den här tiden kan nämnas ett som låg på S:t Petri Kyrkogata 17, t.v. om och bakom korvkiosken, och ett i det ännu inte sanerade (dvs. rivna) kvarteret Nöden (Lunds Montmartre) på Trädgårdsgatan 15. De husen står kvar än idag. Korvkiosken med. Musik & Hantverkshuset på Grönegatan var ett projekt av de husvilla Allaktivisterna. Under 1970-talet fanns ett stort och fint kollektiv på Stora Södergatan våningen snett över biografen; möjligen nr 13 om inte husnumren ändrats. Det var stuckatur i taket, juicepress vid frukosten och psykoterapi på kvällarna, och flera av kollektivets medlemmar brukade stå i kassan på Lunds Bokcafé. Jag har beskrivit en av de stora dionysiska festerna i detta kollektiv i min bok ”Dialog om Frihet”, Radikal Distribution 2001. Där finns också fler detaljer om Vita Huset.

Området Christiania i Köpenhamn ockuperades 1971 och detta hippiesamhälle blev det mest långlivade i Europa. ”Gröna vågen” startade 1973, och de flesta hippies flyttade då ut på landet, vilket avsatte en mängd produktionskollektiv, varav flera finns kvar än idag, från Huaröd till Skogsnäs.

”En speleman och drömmare” kallas han i SdS 1/8. Håkan Göransson, 6 november 1946 – 27 juni 2012, var en av mina käraste ungdomsvänner.  Vi delade umgängeskrets och ibland även kollektiv under 1960-talet i Lund. Han hjälpte alltid dom som hade det svårt eftersom han var en solidarisk och mycket varm människa. Jag minns hur han kunde sitta och improvisera på pianot i timmar på det mest fantastiska sätt. Han var också en av de klokaste människor jag träffat, alltid med en aforism på läpparna. Det var Håkan som var eldsjälen bakom Måndagsklubben på S:t Lars och som höll liv i den under alla år. Det var alltid lika roligt att stöta på honom på stan, eller höra honom spela utomhus – han var en framgångsrik gatumusikant. Han läste kinesiska och målade kalligrafi. I min förut nämnda roman ”Dialog om frihet” är han förebild för den frihetsälskande bohemkaraktären Chico. Håkan lämnade en glad liten melodislinga efter sig som jag fortfarande nynnar på när jag tänker på honom. Klicka på länken nedan får du höra hur han kunde låta.

01 Impro

Att det inte längre skulle finnas några bohemer idag stämmer inte, i synnerhet inte ifråga om en stad som Lund, men kanske får man uppdatera begreppet en smula. Vår tid är särskilt rik på subkulturer av olika slag, och eventuellt är det åt det hållet man ska titta efter nutida outsiders och levnadskonstnärer.

Om sentida och nutida lundabohemer som Maxwell Overtone (lärd geograf och bohem, stamkund på Spisen, som bodde med sin gamla mor på S.t Petri Kyrgogata bland tidningsbuntar), George Carnegie (som brukade knacka på mitt fönster för ett nattligt samtal om livet eller för att låna oljefärg, och som jag översatte en diktsamling om Jazz till svenska för; se bild t.v.), Gasmaskmannen, Stellan med skylten, Bernard m fl. har den utmärkta bloggen Mitt Lund skrivit en hel del: http://mittlund.wordpress.com/lundaprofiler/ Och mer lär det bli. Om Stellan Hagmalm (1942-2013) och om lundaprofilen Jean Sellem exempelvis kan ni också läsa på sv.wikipedia.org.

Men denna artikel slutar här, med en förhoppning från Konst & Politik att både lunda-andan och lundabohemerna alltid må finnas kvar. ”Det är de rara örterna som räknas”, som Linné brukade säga.

Litteratur:
Jacobson, Staffan: Dialog om frihet. Roman om den heta sommaren i Lund 1968. RD förlag, Lund/Malmö 2001.
Arvidsson, Bengt: Den sanna sagan om det lilla vita huset. Skånska Dagbladet 28/10 1983.
Lunds Puss. Galleri St.Fiskareg.11, Lund 1968.
Mårtensson/Ploski: Lundaprofiler i två tusen år. SdS 1999.
Grand Hotell: Veckans lundensare. 1999.
Gregersen, Malin: På luffen.(Om luffaren Ola Träben och vagabonden mm Eric Hermelin). I: Holmlund & Sandén(red): Usla, elända och arma. Samhällets utsatta under 700 år. Natur & Kultur 2013.
Bengt Eriksson & Magnus Gertten: Skånes rockhistoria 1957-1977. Box Music Production, Malmö 1989.
Harding/Planhammar: BEAT! En antologi. W&W 2005.
Hans Jaeger, J C Michelsen, Oda Krogh, Christian Krogh: ”Bohêmens ni bud”. Impressionisten nr 8, 1889.
Ingers, Ingemar: Språket i Lund. Norstedts 1957.
Leif Stille: Fredsforskaren Håkan Wiberg — en riktig legend! Lundagård nr 8, maj 1977
Mension, Jean-Michel: The Tribe. City Lights Books 2001.(Underbar skildring av bohemlivet i Pariskvarteret Saint-German-des-Pres på 1950-talet).
Diakité, Madobuko m.fl. Minnesord över George Jones Carnegie. SdS 28/1 2010.
Lindahl, Per-Erik: "Jag kan hvissla Beethovens sonater!" Biografi om Eric Hermelin, del 1, 1982. och "När man varit vagabond..." Biografi om Eric Hermelin, del 2,1985. 
Boken "Ung i Lund" av Jonny Ambrius/Sydsvenskan rekommenderas emellertid ej; inte en siffra rätt där. 

Länkar:
www.gustafhellstrom.se/bibliografi/nyckel.htm 
www.lundagard.se/2009/03/03/de-kallade-sig-lundabohemer/
Grandiosa Sällskapet http://grandilund.se/files/2007/07/programoversikt-gs-122.pdf
Studentaftons kalendarium.www.studentafton.se/historik/kalendarium/ Se: Krönika #128 och #129 för en kritisk analys! http://kulturportallund.se/index.php?option=com_content&view=article&id=801:sokrates-hos-zimmerdahl&catid=1 www.kvp.expressen.se/kronikorer/ulfr/1.860075/ledde-firas-i-lund Klubb Kashban: www.popstadlund.se/?p=214   www.sv.wikipedia.org/wiki/Jean_Sellem www.sv.wikipedia.org/wiki/Stellan_Hagmalm Parner, Mats: Undantagsfigurer i lärdomens Lund. http://www.marxistarkiv.se/skribenter/parner/undantagsfigurer_i_lund.pdf Minnet av överliggaren Sam Ask. http://hd.se/klippan/2012/05/23/minnet-av-overliggaren-sam-ask-an

Film: http://mitthjartasmalmo.se/filmerna/volym_6/galleri_cannabis_1967-1968/

APPENDIX: Hur man undviker att disputera.

(Anm. Nedanstående briljanta text hittade jag f.f.g. på en anslagstavla på universitetet 1996; en sorts överliggarens Höga Visa. Eller om den är skriven i avskräckande syfte, det förefaller litet oklart som det ofta gör i lunda-andans humor. Författaren är förmodligen (har jag senare förstått) prof. i lingvistik Östen Dahl, se: http://www2.ling.su.se/staff/oesten/svenska.htm — om man nu inte ska tro på signaturen ”Sam Ask fil.kand. h.c.”)

Hur man undviker att disputera – handledning för doktorander

Av Sam Ask, fil.kand. h.c.

Inledning

Att undvika att avlägga examen är relativt enkelt så länge man befinner sig inom grundutbildningen. Studentkåren tillhandahåller en rad alternativa aktiviteter som effektivt fyller ens tid med annat än studier. På forskarutbildningsnivå blir det svårare. Doktoranden upptäcker att det inte längre är socialt godtagbart att tillbringa kvällarna på kårens pub. Han/hon måste hitta andra strategier för att undvika att nå slutpunkten för studierna, som både är acceptabla för omgivningen och inte minst förenliga med hans/hennes eget samvete. Lyckligtvis finns det en rad sådana strategier, som empiriskt visat sig mycket effektiva för att undvika disputation och doktorsexamen. Målet med denna skrift är att ge några exempel som kan stimulera doktorandernas fantasi till självverksamhet på disputationsundvikandets fascinerande fält.

Den säkraste strategin för att undvika disputation är förstås att se till att man aldrig kommer igång med avhandlingen. Många doktorander bedriver denna strategi med framgång. Hur man bra man lyckas beror främst på hur väl man väljer den alternativa sysselsättning som ska motivera att man inte skriver avhandling. Eftersom forskarutbildningen också innehåller en kursdel, ligger det nära till hands att ägna tiden åt denna, men med tanke på att kursdelen omfattar ett begränsat antal poäng, gäller det att inte förbruka dessa alltför snabbt. Härvid kommer erfarenheter från grundutbildningen väl till pass.

För att kunna skriva en avhandling måste man välja ett avhandlingsämne. Detta faktum ligger till grund för en utmärkt strategi för att fördröja doktorandstudierna. När man får frågan hur det går med avhandlingen, är ”Jag håller på att välja ämne” ett svar som under lång tid avvärjer vidare besvärande frågor. Ämnesvalsprocessen kan förlängas på olika sätt. Mycken tid kan ägnas åt att intervjua olika personer. Alla förslag bör noga övervägas för att så småningom utdömas av den ena eller andra anledningen.

Ett annat verksamt sätt att undvika att komma någon vart med avhandlingen är ”Det här går ju inte att disputera på”-strategin. Den innebär i korthet att man vägrar att godta att det man håller på med just nu är av tillräckligt stort intresse för att kunna ingå i en avhandling. Framför allt är denna strategi användbar för doktorander som har råkat bli anställda på något forskningsprojekt. Genom att låta arbetet inom projektet vara helt frikopplat från avhandlingen får man en nästan vattentät förevändning för att skjuta den senare på framtiden tills projektet är avslutat.

Penelopestrategin

Enligt Homeros’ Odysséen ansattes Odysseus’ hustru Penelope under hans frånvaro av en mängd friare. Hon undvek skickligt att behöva lämna dem något besked genom följande strategi. Hon lovade att hon skulle välja en av dem när hon blev färdig med den väv som hon höll på med. Eftersom hon varje natt repade upp det hon hade åstadkommit under dagen kom hon emellertid aldrig närmare målet. Den disputationsundvikande forskarstuderanden har all anledning att se Penelope som en förebild. Många av de strategier som behandlas nedan kan ses som variationer på Penelopes grundstrategi.

Naturligtvis är det svårt att tillämpa Penelopestrategin bokstavligt på en avhandling. Att varje natt bränna upp vad man har skrivit under dagen skulle inte verka trovärdigt. Men kom ihåg: Inget avhandlingskapitel är så bra att det inte kan skrivas om en gång till.

Det finns alltså stora möjligheter att dra ut på ett avhandlingsskrivande bara genom att ständigt göra nya versioner av kapitlen. Dessutom kan man variera strategin: Experiment kan göras om (det finns alltid fel i dem), om man bygger på insamlat material kan man alltid komma på att man behöver byta ut det o s v.

En variant är ”lite till”-strategin. Man finner att man har för lite material, har gjort för få experiment, har gått igenom för lite litteratur etc. Denna strategi är dock mindre effektiv eftersom den efterhand blir mindre lätt att tillämpa övertygande.

Lev farligt!

Som vi sa är metoden att varje natt bränna upp vad man har skrivit under dagen inte övertygande. Men en doktorand kan genom en väl avvägd vårdslöshet signifikant öka chansen för att något ska hända hans avhandling som avsevärt försenar disputationen. Exempelvis:

En beprövad metod (se t ex Nils Holgerssons underbara resa, kapitlet om Uppsala) är att lägga avhandlingsmanuskriptet nära ett öppet fönster, särskilt blåsiga dagar. I bästa fall kan manuskriptet med vindens hjälp spridas över stora arealer.

Portföljer och andra väskor som innehåller avhandlingsmanuskript bör tas med överallt för att öka chansen att de kvarglöms eller blir stulna.

Ett konsekvent genomfört lösbladssystem ökar avsevärt chansen att viktiga avhandlingsavsnitt försvinner, åtminstone temporärt. Undvik att sätta etiketter på pärmar och disketter. Denna enkla åtgärd kan få viktiga texter att bli oåtkomliga i åratal.

En viktig grundregel som gäller för alla ovanstående metoder är att undvika att ha kopior av avhandlingen, om något skulle inträffa. Särskilt effektivt kan detta vara om man använder dator. En kraschad och icke-uppbackad hårddisk kan försena en disputation med flera år. Om disketter används, rekommenderas den äldre, mjuka typen, gärna i kombination med dåliga diskdrivar och kaffedrickning vid datorn.

Hur man undviker avhandlingsarbete

En grupp av strategier har gemensamt att de går ut på att undvika disputation helt enkelt genom att undvika allt avhandlingsarbete. Gruppen kan indelas i två underavdelningar, de maniska och de depressiva strategierna. Maniska strategier går ut på att göra så mycket som möjligt, bara det inte har något att göra med avhandlingen. Depressiva strategier går ut på att överhuvudtaget göra så lite som möjligt. De två strategityperna passar olika personlighetstyper olika bra, men det bör framhållas att ingenting hindrar att man blandar dem. Rätt tillämpade leder de dessutom till samma resultat.

Maniska strategier, eller ”Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till forskning”

Det finns i själva verket många alternativa verksamheter en doktorand kan ägna sig åt som effektivt förhindrar avhandlingsarbete. Verksamheterna kan indelas i akademiska och icke-akademiska.

De akademiska verksamheterna är först och främst alla former av institutionsarbete. Den främsta fördelen med sådant arbete är att det i högsta grad är socialt acceptabelt och i många fall uppskattas betydligt mer av omgivningen än avhandlingsarbetet. Hit hör i synnerhet undervisning på lägre nivåer och olika slags administrativa uppgifter, som ofta prioriteras högt av institutionsledningen och dessutom många gånger är av brådskande karaktär.

Studentfacklig verksamhet och diverse sociala aktiviteter (festkommittéer med mera) är andra exempel på utmärkta sysselsättningar som verksamt fördröjer disputationen. Att hjälpa sina meddoktorander med deras avhandlingar är ett utmärkt exempel på en altruistisk aktivitet med hög disputationsfördröjande effekt (för doktoranden själv alltså).(Omvänt bör man naturligtvis undvika att ta emot alltför mycket hjälp för andra; det kan i värsta fall leda till snabb disputation.)

I den icke-akademiska världen hittar vi naturligtvis också liknande saker: förvärvsarbete (som ju ofta kan motiveras med doktorandens ekonomiska situation), föreningsverksamhet, sport, kvällskurser etc. men framför allt den stora disputationsfördröjaren i synnerhet för kvinnliga doktorander nämligen Familjen. Denna tarvar ett alldeles eget avsnitt, varför vi inte utvecklar ämnet vidare här. I stället vill vi framhålla kärleksaffärer som en verksamhet med kraftig disputationsfördröjande effekt.

Depressiva strategier

Även här kan vi hitta en litterär förebild, nämligen hjälten i den ryske 1800-talsförfattaren Gontjarovs roman Oblomov. Oblomov tillbringade större delen av sin tid i sin säng, mediterande över alla trevliga saker han skulle kunna ägna sig åt om han bara hade orkat. Vår doktorand bör kunna hitta en hel del inspiration i detta.

En depressiv strategi värd namnet bör inte bara förhindra avhandlingsskrivande under den tid den utövas (om detta är rätt verb för att göra ingenting) utan även bidra till doktorandens allmänna olust och bristande förmåga att ta itu med avhandlingen. Att röra sig så lite som möjligt är till exempel en princip som brukar ge bra utdelning. (Lägg märke till den maniska motsvarigheten till denna depressiva strategi: ägna all tid åt sport! Alla sätt är bra utom de tråkiga.)

Nackdelen med en ren Oblomovstrategi är att den är svår att förena med ett gott samvete. Man bör därför hellre använda en modifierad depressiv strategi. Denna går ut på att man ska fylla sin tid på ett så ineffektivt sätt som möjligt. Här finns oanade möjligheter:

Bank-, post- och myndighetsbesök är exempel på (socialt fullt acceptabla) aktivititeter som kan ta mycket tid och energi i anspråk och dessutom vanligen måste utföras under kontorstid, alltså då man ”normalt” skulle skriva avhandling. En god planering kan dessutom öka effekten avsevärt. Man bör t ex undvika att utföra mer än ett ärende åt gången.

Saker som behöver repareras kan fylla mycket tid som annars skulle ha gått till avhandlingen. Särskilt effektivt brukar det vara att ta hem hantverkare som inte kommer på utsatt tid.

Läkar- och tandläkarbesök (för att inte tala om psykoterapi och dito analys!) är inte heller att förakta. Man bör naturligtvis helst välja mottagningar som ligger på ett ordentligt avstånd och gärna boka tider mitt på dagen, så att maximal tidsåtgång uppnås.

Familjen

Som vi nämnde ovan, är Familjen en synnerligen viktig disputationsfördröjare framför allt för kvinnliga doktorander. Här är några tips för att utnyttja den senare så effektivt som möjligt.

1. Barnens nedkomst bör planeras väl, så att man vid varje tidpunkt under avhandlingsarbetet har minst ett, gärna två eller tre, förskolebarn i hemmet.
2. Man bör undvika barndaghem och andra alltför rationella former för barnpassning. Om man nödvändigtvis ska ha sina barn på dagis bör man välja ett föräldrakooperativt sådant, eftersom dessa daghem vanligen fordrar att föräldrarna är närvarande ett antal timmar i veckan. Relativt effektivt är också att placera sina barn på olika dagis för att öka den tid som går åt för hämtning och lämning. Kom också ihåg att barn inte mår bra av att vara mer än sex timmar på dagis! Genom att noggrant följa denna regel kan man maximera sin egen nettoarbetstid till högst fem timmar per dag (eller fyra om man har lång resväg). (Alternativt kan man bryta mot regeln och istället ägna arbetstiden åt ältande av skuldkänslor över detta, något som också är ett effektivt sätt att minska sin produktivitet.) Fast den idealiska strategin på detta område erbjuds av de gamla hederliga lekskolorna eller deltidsförskolorna som de numera kallas, vars tretimmarsschema omöjliggör någon som helst vettig sysselsättning för ansvarig förälder.
3. Den icke-avhandlingsskrivande föräldern bör välja sitt arbete så att han/hon omöjligen kan vara frånvarande en enda dag samt sina arbetstider så att hämtning och lämning av barn kommer att helt bli avhandlingsskrivarens ansvar.
4. Planera lägenheten så att avskilda arbetsplatser undviks. Barnen bör ha tillträde till så stor del av bostaden som möjligt. Att placera doktorandens arbetsplats i det gemensamma sovrummet är ett effektivt sätt att förhindra nattarbete, något som annars på ett farligt sätt skulle kunna påskynda disputationen.
5. Välj gärna en partner med liten förståelse för forskningen och dess villkor. En avog inställning hos partnern har ofta en högst signifikant disputationsfördröjande effekt, i synnerhet om den (hos män) förenas med en allmänt manschauvinistisk attityd. Även barnen kan naturligtvis indoktrineras i en forskningsnegativ riktning.
6. Strategin ”Lev farligt” kan med särskilt framgång tillämpas i hemmiljö. Små barn kan åstadkomma underverk med avhandlingsmanuskript och disketter om de ges tillfälle. För barnlösa är husdjur en bra ersättning. En katt väljer t ex gärna en manuskripthög som alternativ till lådan.

Hur man bäst hanterar sin handledare

Handledaren är många gånger ett problem för en doktorand som vill undvika att disputera. Mycket kan naturligtvis vinnas på att välja ”rätt” handledare (fast detta ibland är lika svårt som att välja rätt föräldrar). Med ”rätt” handledare menar vi här en handledare som antingen (i) lämnar doktoranden i fred eller (ii) visserligen är aktiv men tillräckligt destruktiv i sina aktiviteter för att inte alltför mycket påskynda disputationen.

Störst chans att få en handledare av typ (i) har man om man strävar efter att få någon som fyller ett eller flera av följande kriterier: (a) senil, (b) alkoholiserad, (c) okunnig om avhandlingsämnet, (d) ointresserad i största allmänhet. Lyckligtvis är tillgången på sådana personer tämligen god på många institutioner.

Att välja en handledare av typ (ii) kan vara en aning riskabelt eftersom destruktiviteten ibland drabbar doktoranden på oförutsedda vis. Rätt hanterad kan emellertid en handledare av typ (ii) utnyttjas effektivt i disputationsfördröjande syfte. Framför allt kan han (det är vanligen en han) vara doktoranden behjälplig att odla sitt dåliga självförtroende (se nedan om detta).

Skulle man nu ha oturen att få en ambitiös handledare med konstruktiv inställning till avhandlingsarbetet bör man ändå inte misströsta. Det finns ett antal strategier som kan utnyttjas. Vi behandlar dem var för sig nedan.

Defensiva strategier: hur man undviker handledaren

För att tillfredsställa omgivningens krav och sitt eget samvete bör doktoranden åtminstone någon gång per termin uppsöka sin handledare. Det ser i allmänhet illa ut om man gör detta i allt för nära anslutning till ansökningsdatum för utbildningsbidrag, så andra tidpunkter bör helst väljas. Men att uppsöka handledaren är en sak, att träffa honom är en annan. Ett noggrant studium av handledarens vanor gör det möjligt att välja tider då man kan ringa upp honom eller knacka på hans dörr utan större risk för att träffa honom. Skulle han själv sedan undra varför man inte har hört av sig kan man med gott samvete säga ”Jag har sökt dig hela veckan, men du är ju aldrig anträffbar.” En annan strategi är att hänvisa till hur upptagen han är: man har inte velat störa honom. En något fräckare variant är att påstå att man hade kommit överens om att han själv skulle ta kontakt.

Naturligtvis är det ibland nödvändigt att hålla sig ifrån institutionen, om risken är stor att man händelsevis skulle råka på handledaren. Vid tillfälliga möten bör man se till att man alltid har något ärende att ta upp som inte har med avhandlingen att göra; det finns då god chans att han glömmer bort att fråga om hur det går.

Har man kommit överens om en tid för sammanträffande, är det ofta en bra taktik att själv vara där i exakt rätt tid. Om då handledaren är aldrig så lite försenad, kan man med gott samvete gå därifrån (gärna efter att ha satt upp en förebrående lapp på hans dörr).

Offensiva strategier: anfall är bästa försvar

Redan en del av de strategier som omtalades i föregående avsnitt innehöll offensiva element, men dessa kan avsevärt förstärkas. Grundidén för en offensiv strategi är att man avväpnar handledaren genom att få honom i moraliskt underläge, normalt genom att ge honom skuldkänslor. Nedan ges exempel på lämpliga repliker att yttra när handledaren visar missnöje med att doktoranden inte producerar sig eller inte visar vad han/hon skrivit.

* Du läser ju ändå aldrig vad jag skriver.
* Du hade ju bara negativ kritik på vad jag lämnade in sist.
* När skrev du själv en artikel senast?
* Du tänker bara utnyttja mina resultat för dina egna syften.
* Varför har jag inte fått något utbildningsbidrag?
* Det lönar sig inte att bli färdig, man får ändå inget jobb.
* En strategi som är svår att hitta motmedel mot är den glada strategin. Den går ut på att helt förneka alla problem. Några varianter:
o Javisst, det går jättebra, du får manuskriptet i morgon.
o Ja, det har varit lite trögt, men nu har jag verkligen kommit loss!
o Egentligen skulle jag kunna lämna kapitlet nu men jag har fått så många fantastiska idéer så jag måste skriva ner dom också!

En samtidigt offensiv och avledande strategi är den sociala. Genom att t ex bjuda handledaren på middag när han just tänkte ta upp en allvarlig diskussion om avhandlingen bringar man honom lätt ur fattningen så att han inte kommer sig för att genomföra sina planer. Mera avancerade varianter av den sociala strategin lämnar vi åt läsarens fantasi.

”Inte idag men snart…” : Några sätt att motivera varför man inte har blivit klar med det utlovade avhandlingsavsnittet

* Färgbandet på skrivmaskinen gick av.
* (modernare variant:) Tonern till laserskrivaren tog slut.
* Min svärmor fyllde sjuttio år.
* Min son hade matteskrivning.
* Katten fick ungar.
* Jag måste ta bilen till verkstan.
* Tunnelbanan strejkade.
* Jag väntar på en artikel från USA.
* Jag väntar på en utskrift från datacentralen.
* Jag väntar på kommentarer från NN.
* Jag hittade ett räknefel, så jag måste göra om alltihop.
* Jag har inte varit inspirerad.
* Jag är förälskad.
* Jag är förkyld.
* Var det verkligen idag jag skulle lämna in det?
* Jag glömde pappren hemma.
* Min man lovade att posta pappren till dig, har han inte gjort det?

Hur man bäst hanterar sin omgivning

Handledaren är naturligtvis inte det enda problemet i doktorandens tillvaro. För en långvarig disputationsundvikare gäller det också att finna ett sätt att avvärja attacker från resten av omgivningen. Släkt, vänner och bekanta samt inte minst kolleger och studiekamrater visar ofta ett obehagligt intresse för hur det går och för när man egentligen tänker disputera. Naturligtvis kan man i stor utsträckning använda samma strategier som mot handledaren. Dessutom har man här fördelen att man kan skylla sina motgångar på handledarens inkompetens eller illvilja (se avsnittet ”Strategisk paranoia” nedan). När det gäller icke-akademiska släktingar och vänner är möjligheter att lägga ut dimridåer särskilt stora, eftersom de ofta har rätt oklara föreställningar om vad avhandlingsskrivande egentligen innebär.

Svårast är det kanske att föra sina meddoktorander bakom ljuset. De har ju förstahandskunskap om vad det hela gäller! Men den förfarne disputationsundvikaren finner lösningar i alla situationer. Chutzpa-strategin kan t ex ofta rekommenderas men kräver förstås rätt personlighet. Den innebär helt enkelt att man i varje läge förklarar att disputationen är i stort sett omedelbart förestående. (”Jag ska disputera i februari!”) I allmänhet bör man härvid åberopa handledarens auktoritet, även om detta är en aning riskabelt. En mildare variant är den allmänna skrytstrategin. Man bör då i första hand rikta in sig på att berätta om alla framstående personer som läst ens manuskript och utlovat en strålande framtid.

Även enklare strategier kan ofta vara effektiva. Många yngre meddoktorander låter sig tämligen lätt tryckas ner i skorna av bestämda uttalanden i den ena eller andra teoretiska frågan.

”Gift dig, skilj dig, gå med i nån klubb”

Rubriken är ett citat från en gammal Hasse&Tage-revy och ska parodiera de råd man får i tidningarnas hjärtespalter. Händelsevis råkar de här råden vara alldeles utmärkta för en disputationsundvikare. Huvudprincipen är att alla förändringar i livet är ägnade att ta tid och uppmärksamhet från avhandlingsarbetet och därmed aktivt bidra till strävan att fördröja disputationen. Den generella strategin kan formuleras som ”Byt ”, där kan anta ett nästan godtyckligt värde, t ex

* Byt partner.
* Byt bostad.
* Byt jobb.
* Byt bil.
* Byt handledare.
* Byt dator.
* Byt ordbehandlingsprogram. Den sista strategin kan särskilt rekommenderas. Mycken tid går åt att lära sig det nya programmet och framför all åt att konvertera alla gamla avhandlingsfiler.
* Den klassiska byt-strategin är dock: Byt avhandlingsämne.

Många tillämpar denna strategi iterativt (d v s flera gånger). Den förlorar dock efter hand sin trovärdighet och ger gärna upphov till irritation hos omgivningen, i synnerhet hos handledaren. Trovärdigheten ökar om strategin backas upp med en motivering, t ex att det gamla ämnet redan visar sig vara upptaget eller behandlat av någon annan.

Hur man odlar sitt dåliga självförtroende

Ett genuint dåligt självförtroende är en ovärderlig tillgång för en disputationsundvikare. Men det gäller att utveckla det i rätt riktning och undvika att det tar skada av eventuell positiv information från omgivningen!

Grunden för det dåliga självförtroendet är en hypotes om verkligheten, nämligen att man inte duger. I det här sammanhanget kan hypotesen formuleras så här

* Jag kommer väl aldrig klara av att skriva den här avhandlingen.

Vetenskapsteoretikerna lär oss att hypoteser kan ”immuniseras” mot falsifiering. Detta är en viktig strategi för vår doktorand. Han/hon måste lära sig att hantera alla möjliga typer av information som motsäger hypotesen och hitta hjälphypoteser som förklarar bort dem. Exempel: om handledaren berömmer ett avhandlingsavsnitt, kan man göra något av följande antaganden som undanröjer den positiva informationen:

* Han vill bara uppmuntra mig för att jag inte ska lägga av helt.
* Han har inte läst avsnittet ordentligt.
* Han begriper ändå inte det här.
* (i tillämpliga fall:) Han är nog bara ute efter att förföra mig.

En annan strategi är naturligtvis att undvika att sätta sig i situationer där man skulle kunna få positiv information. Man bör alltså t ex i minsta möjliga mån lämna ut sitt manuskript till läsning. Det är också viktigt att avhålla sig från att ge seminarier och andra presentationer, i synnerhet på konferenser, där man ju riskerar att i värsta fall bli känd utanför sitt eget universitet.

Strategisk paranoia

En paranoid inställning till tillvaron kan också vara en tillgång för en disputationsundvikare. Fördelen är att man eliminerar behovet av en negativ självbild, som ju kan vara rätt plågsam att ha, genom att överföra ansvaret för ens misslyckanden på den (förmodat) fientliga omgivningen. Grundmönstret för de paranoida förklaringsmodellerna är ”Det lönar sig ändå inte att jag försöker, eftersom man ändå kommer att motarbeta mig på grund av att p”, där p är ett påstående om verkligheten. Nedan exemplifieras olika möjliga värden för p.

Diskrimineringsmodellen

* Jag är invandrare
* Jag är kvinna (eller i förekommande fall, man)
* Jag är arbetarklass (eller i förekommande fall, överklass)

Sexuella trakasserimodellen

* Min handledare vill hämnas eftersom jag har avvisat hans inviter

Avundsjukemodellen

* Min handledare är avundsjuk för att jag är smartare än han

Fel paradigm-modellen

* Alla på den här institutionen tillhör X-skolan och jag tillhör Y-skolan

Kreativ handlingsförlamning

En sann disputationsundvikare måste kunna konsten att försätta sig själv i ett tillstånd av kreativ handlingsförlamning. Detta kan uppnås på en rad olika sätt. En huvudgrupp av strategier går ut på att se till att det fortsatta avhandlingsarbetet blir avhängigt av någon händelse utanför ens egen kontroll. Till exempel kan man be den mest upptagne och samarbetsovillige teknikern på verkstan att komma och fixa ens dator. Under tiden man väntar på att han ska dyka upp (man undviker naturligtvis att påminna honom alltför ofta) har man ett fullgott skäl för att inte jobba med avhandlingen. På liknande sätt kan man vänta på att kolleger ska läsa ens manuskript, att någon statistiker ska kolla ens data o s v o s v.

En annan variant är att ha något problem som man känner att man borde ta itu med men som man inte kommer sig för med eftersom det är lite för besvärligt. Bibliografiska referenser är utmärkta exempel. Man kan t ex ha hittat en hänvisning i någon bibliografi till ett verk som inte finns i ens eget bibliotek. Åtskilliga depressiva veckor kan ägnas åt att samla sig till att åka till det andra biblioteket där man vet att de har boken. (Det finns förstås fjärrlån men man känner på sig att det ändå tar för lång tid. Förresten vet man inte var de har blanketterna för fjärrlån.) Ännu bättre är förstås att ha en referens till ett verk som man är helt säker på innehåller oundgänglig information för ens eget arbete men som man inte kan lokalisera. Detta kan lamslå en doktorand i åratal.

Men även kortare stunder av handlingsförlamning är inte att förakta. ”Nu är det ändå för kort tid kvar att jobba”-strategin kan nämnas som särskilt användbar i detta sammanhang.

Låt oss avsluta framställningen med att påminna om ett antal distraktorer som kan användas för att avbryta eller fördröja ett arbetspass:

* Datorspel
* Vackert väder ute
* Idrottsevenemang på TV
* Telefonsamtal
* Städa skrivbordet
* Vattna blommorna
* Gå på toaletten
* Kolla posten

Appendix: Schema för typiska doktorandarbetsdagar

Nedanstående arbetsscheman är typfall som bygger på egna empiriska studier som kommer att redovisas i min avhandling (Ask, forthcoming). Det viktigaste resultatet av dessa studier är att den effektiva normalarbetstiden per dag för doktorander av alla personlighetstyper tenderar mot en tidslängd som jag kallar Asks konstant och som uppgår till exakt 29 minuter.

1. Typisk arbetsdag för depressivt lagd doktorand

10.00 Vaknar.
10.00-10.30 Mediterar över doktorandens svåra lott.
10.30-10.45 Klär på sig.
10.45-11.30 Äter frukost och läser tidningen.
11.30-12.00 Letar efter en bortkommen artikel.
12.00 Går hemifrån.
12.10 Missar bussen; nästa går inte förrän om en halvtimme.
12.10-12.40 Väntar på nästa buss.
12.40-13.00 Åker till universitetet.
13.00-13.15 Diskuterar doktorandernas svåra lott med meddoktorand.
13.15-14.10 Lunch.
14.10 Finner att alla läsplatser i biblioteket är upptagna; går till kafeterian.
14.40 Återvänder till biblioteket; finner läsplats, markerar densamma.
14.45-14.55 Står i kö för att få ut bok.
14.55-14.59 Vässar blyertspennan.
14.59-15.04 Toalettbesök.
15.05-15.34 ARBETAR MED AVHANDLINGEN.
15.35-15.50. Rökpaus.
15.51 Återvänder till läsplatsen.
15.52 Inser att det är sista dagen att betala hyran och att banken stänger halv fem.
15.53. Lämnar läsplatsen.
15.54-17.30 Diverse ärenden.
17.30 Återvänder hem; dödstrött.
17.30-18.00 Läser kvällstidningen.
18.00-18.30 Lagar mat.
18.30-19.15 Äter middag.
19.15-19.30 Diskar.
19.30-20.00 Ser Rapport på TV.
20.00-22.00 Skulle egentligen jobba med avhandlingen men fastnar framför en långfilm på TV.
22.00. Stupar i säng; dödstrött.

Effektiv avhandlingstid: 29 minuter. (=Asks konstant)

2. Typisk arbetsdag för maniskt lagd doktorand

07.00 Vaknar, stiger genast upp och klär på sig.
07.10-07.40 Morgongymnastik.
07.40-07.50 Frukost, läser tidningen,
07.50-08.10 Cyklar till institutionen.
08.10-09.00 Förbereder undervisning.
09.00-10.30 Undervisar.
10.30-10.40 Dricker kaffe.
10.40-10.59 ARBETAR MED AVHANDLINGEN.
11.00-11.55. Sammanträde med doktorandrådet.
11.55-12.30 Lunch.
12.30-14.00 Vikarierar för sjuk studievägledare.
14.00-14.45. Sammanträde med fakultetens arbetsgrupp för höjande av genomströmningstakten på forskarutbildningen.
14.45-15.45 Spelar badminton.
15.45-15.50 Dricker kaffe.
15.50-16.00 ARBETAR MED AVHANDLINGEN.
16.00-17.00 Lyssnar på gästföreläsning.
17.00-18.00 Förbereder postseminarium (köper vin på systemet).
18.00-21.00 Deltar i postseminarium; diskuterar ivrigt med gästföreläsaren.
21.00-21.20 Cyklar hem.
21.20-22.00 Rättar skrivningar.
22.00. Stupar i säng; dödstrött.

Effektiv avhandlingstid: 29 minuter (=Asks konstant